Idag fick äntligen vår gigantiska lampfot en hatt. Eller lampskärm. Det är otroligt vilka stora proportioner mina tankar på en lampskärm har fått. Det verkar bli så när man mest rör sig mellan fyra väggar. Men nu är det i alla fall fixat. Bock på det.

Pojken sover invirad i en filt i soffan och så regnar det ute och teet känns varmt i halsen och jag får ofta lyckokänslor i magen.

Livet kan vara fantastiskt orättvist ibland, men så vips så är alla bitar där de ska vara. Eller de flesta i alla fall. Det blir inte helt perfekt förrän min häst är där hon ska vara. Konstig känsla det där, när en bit av hjärtat är på en annan plats.

Och så är det ju det där med skogen också, som jag alltid, alltid längtar efter. Kanske är det inte så konstigt när jag lagt så många timmar där, sittandes på en häst. Jag längtar efter att känna på trädstammar, plocka höstlöv i farten från hästryggen. Ibland brukade vi bara stå stilla och lyssna. Ibland brukade vi vänta på hunden som sprang bakom oss men helt plötsligt kommer springande framifrån.

Men allt det där kommer ju tillbaka när det är dags för det att komma tillbaka. Det vet man ju nu.

Tills dess njuter jag av att sitta i soffan med världens finaste bebis.

Konstigt det där. Att jag aldrig någonsin sett en så fin.

Att ha fått sin andra prins i livet.

Så kom han då äntligen. På en av de sista dagarna i juli. Så som vi hade bestämt. Han och jag i en tyst liten överenskommelse.

Och jag tror aldrig någonsin man kan glömma hur det kändes när han slängdes upp på min mage. Eller när jag öppnade ögonen och såg honom i sin pappas famn.

Och nu är han här. Han sover tätt, tätt intill mig på nätterna och vaknar på morgonen med ett stort leende. Han älskar sin fjäril som hänger över skötbordet och lyssnar storögt när jag sjunger franska små visor för honom.

Jag skulle kunna beskriva hur mycket jag älskar den här lilla pojken eller hur fantastiskt det är att just jag fick bli hans mamma. Och att jag ibland tänker, när han ligger och sover mellan oss på natten, att det där är ju han och jag. Blandat i en liten människa.

Men ibland är saker för stora och för vackra för att förklara.

Så det händer att jag också tappar orden.

Jag trodde att den här sommaren skulle bli den då jag äntligen kom iväg till lavendelfälten i Provence. Ett ställe jag längtat till enda sen jag var 14 år och hade en vikarie i franska som berättade om hur det var att stoppa ut huvudet från bilrutan och insupa doften från de blålila fälten.

Eller att den här sommaren skulle bli den då jag gick upp så där tidigt, tidigt som jag brukade göra sommarmorgnar förr i tiden, när det fortfarande var dagg i gräset och hästarna stod yrvakna i hagen och fortfarande var kalla i pälsen. Och hinna rida, innan dagen blir för varm, innan flugorna kommer, innan resten av världen har vaknat. Och komma hem. Slita av sig varma ridstövlar och äta jordgubbar och mjölk till frukost. Åka och bada för att upptäcka att man fortfarande har märken efter ridbyxorna kvar på benen.

Jag älskar sådana somrar. De kommer. Det kommer nya. Kanske inte tusen, inte ens hundra men några stycken finns kvar att uppleva.

Den här sommaren handlar mer om att vänta. På vår lilla pojke. Och jag är mest rastlös. Rastlös när jag har mycket att göra, rastlös när jag har lite att göra. Allt känns lite, lite fel. Det är verkligen något djuriskt som vaknar upp inuti en. Något som vill dra sig undan, samla kraft kanske. Eller så är det bara jag.

Jag tvättade kläder till dig igår. Små, små tröjor och strumpor blev varma i solen. Hunden låg under tvättställningen och snarkade och jag tänkte på hur många det är som väntar på dig. Som längtar efter dig. Kaninen som vi köpte när vi hämtade vagnen fick en blå rosett runt halsen. Jag undrar om han kommer få ett namn? Om han blir din favorit? Att det kommer gånger när vi får vända upp och ner på vårt hem för att hitta honom för att du lagt honom på något underligt ställe? Eller om han alltid bara kommer vara en len oanvänd kanin som vi köpte till dig en dag när åskan hängde i luften och din pappa fyllde år?

Det är en konstig grej det här att bli mamma. När man alltid bara varit en dotter, en lillasyster, en flickvän och en kompis.

Men jag kan inte tänka mig något finare än att få vara just din.

Jag trodde att tiden skulle stanna upp när man var gravid. Åtminstone har jag alltid hört att det var det den gjorde. Att man längtade så mycket och att den där bebisen aldrig verkade vilja komma ut. Jag har visserligen fem veckor kvar, kanske sju eller så sitter jag i morgon bitti med en bebis på armen och fnissar åt hur det kunde ske så snabbt. Man vet ju aldrig. Och visserligen är det nu krämporna, som jag slapp efter det hemska illamåendet de första veckorna, börjar komma. Det är nu det känns som att jag har vatten i hälen när jag går, och det är nu jag har börjat få ont i magen så fort jag ska sova. När jag vilar. Så himla knäppt.

Jag är piller-rädd. Tycker det är hemskt onödigt att ta en huvudvärkstablett när jag själv fattar att huvudvärken kommer från att jag stressat, har ont i nacken eller vad det nu kan vara. Ännu mindre tycker jag om dem när jag vet att jag har en spikmatta i garderoben som botar sådant bums. Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på att lyssna på min kropp. Men, igår skrev farbror doktorn ut någon slags morfintablett så att jag skulle kunna få börja sova igen. Så då valde jag light-alternativet. Tack alvedonen för tre-timmar-i-sträck-sömnen. Idag känner jag mig nästan som en fet rosenknopp!

Jag skulle inte skriva för att beklaga mig, men hela min existens handlar lite om att tycka synd om mig själv just nu, så jag kunde helt enkelt inte stoppa det. Jag önskar att jag kunde vara en ognällig person, men jag är inte det. Det är lite som det är just nu.

Det jag hade tänkt skriva är att de här månaderna gick i ett andetag. Tiden flög iväg och alldeles strax finns det en liten bebis här. Igår satt jag uppkopplad ensam i tjugo minuter i ett litet rum och lyssnade på hans små hjärtslag. Så konstigt, fantastiskt det där är. I natt vaknade jag av att jag skrek rakt ut för att det kändes som att han skulle sparka ut magen på mig.

Han vill inte vara där. Vi skrattar åt att han redan är en liten personlighet. Att det aldrig gick att få bra bilder på honom på ultraljudet och att barnmorskan fnissade och fick ta det bästa måttet hon kunde på min mage i onsdags för att han inte ville ligga still. Jag tänker att jag en kväll någon gång i framtiden kommer ligga i hans säng och så berättar jag om att vi redan visste när han var pytte, pytteliten att han skulle bli en liten pojke med massor av spring i benen.

Det finns något i honom som jag känner igen i mig själv. Jag undrar vem han kommer vara när han kommer ut? Vad en blandning av han och mig kommer resultera i?

Bara kärlek.

What are days for? Days are to be happy in. Where can we live but days?

Den bästa grejen med att en gång haft en blogg som man skrev i nästan varje dag är att man alltid kan gå tillbaka och kolla vad man gjorde. Som idag, fast för två år sedan:

"Sådana där sommarmorgnar. När man suttit inne i en mörk källare och druckit saker som gjort en fnissig och lite yr. När man fått öva franskan med en fransman och alltid hittat en hand när man blivit rädd. När man kommer ut och upptäcker att natten blivit morgon och att solen nästan är uppe, och kanske är man hungrigast och tröttast i världen. Så på vägen hem få man flottiga pommes och även fast man har lite skoskav och nästan kissar på sig så gör det ingenting. För man får tusen pussar i pannan och blir bortpratad för att man ska tänka på något annat och vips så är man hemma, och man tänker att det är bra att inte ha något lokalsinne ibland för då skulle man inte bli så glatt överraskad.

Och sen får man somna, på en arm i en säng med fyra ben. I en lägenhet som ser grå ut av morgonljuset. I en stad som inte längre känns så stor.

Jag ska alltid tänka på den morgonen som en finmorgon."

Och inte för att jag på något sätt skulle kunna glömma bort den morgonen, eller den sommaren heller för den delen. Den ligger klar och detaljrik i mitt inre och jag kan till och med känna hur den doftade. 

Jag undrar vad det är som gör att vissa dagar stannar kvar och andra inte? För dagarna som stannar behöver inte vara mer speciella än andra. Egentligen.

Jag önskar jag kunde leva mer i nuet. För vips, så har tiden gått. Vips så har hästen hamnat hos fina fodervärdar igen och vips så har tiden på Rutger Fuchsgatan tagit slut. Allt det där är bakom. 

Vackra.

Fina.

Minnen. 

Och nu är det bara 6 veckor kvar tills den lilla pojken kommer in i våra liv, och kanske tyckte jag förut att det var fånigt när folk pratade om kärleksbarn. Men det är väl det han är? 

Vår kärlek i form av en liten, liten människa.

Jag tycker tiden flyger fram. Ibland vill jag att den ska göra det. Längtar lite efter ledigheten, för jag är trött i kroppen. Men mest skulle jag vill stoppa klockan lite. Jag vill inte att allt ska rusa iväg från mig och nu börjar syrenerna sakta dö. Och då dör jag också lite inombords. På samma sätt som när jag i slutet av sommaren ska åka och köpa jordgubbar och upptäcker att de inte finns längre. Så jag antar att jag kompenserar det med att äta två liter som jag gjorde idag. Med socker och mjölk. Fångar det lite.

Och så hade vi flyttat också. Från fina, fina Södermalm och kissbacken. Från övergångsställena som förstörde min snabbhet när jag skulle hinna med bussen på morgonen och från att somna när han satt vid datorn. Från världens finaste lilla lägenhet som jag en höstdag fick komma hem till. Där det bara alltid har funnits lyckligheter.

Men så hamnade vi här. Där det finns gamla tegelhus och gräs. Där hunden kan ligga på balkongen och kan gömma benet i garderoben eller i datorrummet eller under sängen. Där det finns badbrygga runt knuten och en ljusgrå Howardsoffa framför tv:n, där ljusrosa pioner vissnar på ett vitt bord som pappa sa byggdes på vinden den sommardagen vi skulle bära ner det och som har tefläckar från en tid i ett annat liv. Det finns en härlighet att få plats med sina saker igen. Det gör det.

Jag tror vi bara flyttade på lyckligheterna.

Att ha ett vallmofrö i magen

Det händer grejer. Tusen och alltid på en och samma gång. Och avsked och att strax behöva packa ner en tid i en liten, liten lägenhet som har varit det bästa hemmet jag någonsin bott i. Och det är sorgligt. Så där att tanken gnager. Kanske är vi inte färdiga här? Eller så behövde vi bara en spark för att kasta oss ut lite till?

Och man funderar på promenadvägar man inte längre kommer att promenera på och att man inte varje dag ska springa in på Hemköp längre och att de där vinterkvällarna när man frös sönder och var så trött, så trött efter stallet och man öppnade dörren och fick kramar och mat och någon som bäddade ner en i sängen, för länge sedan är över.

Men samtidigt, förändringar gör ont. Förbaskat ont. Men jag har inte gått igenom en enda utan att ha vuxit en centimeter, blivit rakare i ryggen och insett att det här var det bästa som kunde ha hänt mig.

Och allt detta för att vi i november upptäckte att i min mage fanns något som då var lika stort som ett vallmofrö. Som gjorde att vi en hel kväll skrattade av chocken. Och grät och funderade. För nej, inte nu?

Vallmofröet fick fortsätta växa och nu ligger det en sparkande liten människa i min mage. Med fingrar och ögon och armar och ben. Som blir stilla när hans pappa lägger sin hand på min mage och som sparkar så hela magen guppar när han hör musik.

En liten del av oss.

Snö

Snö, han och jag hänger ihop.

Det snöade första gången jag gick bredvid honom. Samma sak första gången jag väntade på honom och funderade om det kanske vore bättre om jag dog i en snödriva istället för att ta mig igenom ett andra möte. Det var snö när vi tittade på nyårsraketer i den vita bilen. Snö och iskyla när jag åkte till stallet i nyårsaftonens tyllkjol för att mocka snabbt, snabbt, snabbt och hinna träffa honom igen.

Snö när jag fick somna på hans arm i en trång soffa medan Kalle och chokladfabriken surrade på tv:n.

Snöstorm i bilen till Stockholm.

Och den här vintern kom snön och kylan igen. Hela december låg jag i sängen och tittade på flingorna utanför fönstret.

Snö och viktigheter. De hör ihop.