Så kom han då äntligen. På en av de sista dagarna i juli. Så som vi hade bestämt. Han och jag i en tyst liten överenskommelse.
Och jag tror aldrig någonsin man kan glömma hur det kändes när han slängdes upp på min mage. Eller när jag öppnade ögonen och såg honom i sin pappas famn.
Och nu är han här. Han sover tätt, tätt intill mig på nätterna och vaknar på morgonen med ett stort leende. Han älskar sin fjäril som hänger över skötbordet och lyssnar storögt när jag sjunger franska små visor för honom.
Jag skulle kunna beskriva hur mycket jag älskar den här lilla pojken eller hur fantastiskt det är att just jag fick bli hans mamma. Och att jag ibland tänker, när han ligger och sover mellan oss på natten, att det där är ju han och jag. Blandat i en liten människa.
Men ibland är saker för stora och för vackra för att förklara.
Så det händer att jag också tappar orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar