Jag tycker tiden flyger fram. Ibland vill jag att den ska göra det. Längtar lite efter ledigheten, för jag är trött i kroppen. Men mest skulle jag vill stoppa klockan lite. Jag vill inte att allt ska rusa iväg från mig och nu börjar syrenerna sakta dö. Och då dör jag också lite inombords. På samma sätt som när jag i slutet av sommaren ska åka och köpa jordgubbar och upptäcker att de inte finns längre. Så jag antar att jag kompenserar det med att äta två liter som jag gjorde idag. Med socker och mjölk. Fångar det lite.

Och så hade vi flyttat också. Från fina, fina Södermalm och kissbacken. Från övergångsställena som förstörde min snabbhet när jag skulle hinna med bussen på morgonen och från att somna när han satt vid datorn. Från världens finaste lilla lägenhet som jag en höstdag fick komma hem till. Där det bara alltid har funnits lyckligheter.

Men så hamnade vi här. Där det finns gamla tegelhus och gräs. Där hunden kan ligga på balkongen och kan gömma benet i garderoben eller i datorrummet eller under sängen. Där det finns badbrygga runt knuten och en ljusgrå Howardsoffa framför tv:n, där ljusrosa pioner vissnar på ett vitt bord som pappa sa byggdes på vinden den sommardagen vi skulle bära ner det och som har tefläckar från en tid i ett annat liv. Det finns en härlighet att få plats med sina saker igen. Det gör det.

Jag tror vi bara flyttade på lyckligheterna.