Jag trodde att tiden skulle stanna upp när man var gravid. Åtminstone har jag alltid hört att det var det den gjorde. Att man längtade så mycket och att den där bebisen aldrig verkade vilja komma ut. Jag har visserligen fem veckor kvar, kanske sju eller så sitter jag i morgon bitti med en bebis på armen och fnissar åt hur det kunde ske så snabbt. Man vet ju aldrig. Och visserligen är det nu krämporna, som jag slapp efter det hemska illamåendet de första veckorna, börjar komma. Det är nu det känns som att jag har vatten i hälen när jag går, och det är nu jag har börjat få ont i magen så fort jag ska sova. När jag vilar. Så himla knäppt.

Jag är piller-rädd. Tycker det är hemskt onödigt att ta en huvudvärkstablett när jag själv fattar att huvudvärken kommer från att jag stressat, har ont i nacken eller vad det nu kan vara. Ännu mindre tycker jag om dem när jag vet att jag har en spikmatta i garderoben som botar sådant bums. Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på att lyssna på min kropp. Men, igår skrev farbror doktorn ut någon slags morfintablett så att jag skulle kunna få börja sova igen. Så då valde jag light-alternativet. Tack alvedonen för tre-timmar-i-sträck-sömnen. Idag känner jag mig nästan som en fet rosenknopp!

Jag skulle inte skriva för att beklaga mig, men hela min existens handlar lite om att tycka synd om mig själv just nu, så jag kunde helt enkelt inte stoppa det. Jag önskar att jag kunde vara en ognällig person, men jag är inte det. Det är lite som det är just nu.

Det jag hade tänkt skriva är att de här månaderna gick i ett andetag. Tiden flög iväg och alldeles strax finns det en liten bebis här. Igår satt jag uppkopplad ensam i tjugo minuter i ett litet rum och lyssnade på hans små hjärtslag. Så konstigt, fantastiskt det där är. I natt vaknade jag av att jag skrek rakt ut för att det kändes som att han skulle sparka ut magen på mig.

Han vill inte vara där. Vi skrattar åt att han redan är en liten personlighet. Att det aldrig gick att få bra bilder på honom på ultraljudet och att barnmorskan fnissade och fick ta det bästa måttet hon kunde på min mage i onsdags för att han inte ville ligga still. Jag tänker att jag en kväll någon gång i framtiden kommer ligga i hans säng och så berättar jag om att vi redan visste när han var pytte, pytteliten att han skulle bli en liten pojke med massor av spring i benen.

Det finns något i honom som jag känner igen i mig själv. Jag undrar vem han kommer vara när han kommer ut? Vad en blandning av han och mig kommer resultera i?

Bara kärlek.