Idag fick äntligen vår gigantiska lampfot en hatt. Eller lampskärm. Det är otroligt vilka stora proportioner mina tankar på en lampskärm har fått. Det verkar bli så när man mest rör sig mellan fyra väggar. Men nu är det i alla fall fixat. Bock på det.

Pojken sover invirad i en filt i soffan och så regnar det ute och teet känns varmt i halsen och jag får ofta lyckokänslor i magen.

Livet kan vara fantastiskt orättvist ibland, men så vips så är alla bitar där de ska vara. Eller de flesta i alla fall. Det blir inte helt perfekt förrän min häst är där hon ska vara. Konstig känsla det där, när en bit av hjärtat är på en annan plats.

Och så är det ju det där med skogen också, som jag alltid, alltid längtar efter. Kanske är det inte så konstigt när jag lagt så många timmar där, sittandes på en häst. Jag längtar efter att känna på trädstammar, plocka höstlöv i farten från hästryggen. Ibland brukade vi bara stå stilla och lyssna. Ibland brukade vi vänta på hunden som sprang bakom oss men helt plötsligt kommer springande framifrån.

Men allt det där kommer ju tillbaka när det är dags för det att komma tillbaka. Det vet man ju nu.

Tills dess njuter jag av att sitta i soffan med världens finaste bebis.

Konstigt det där. Att jag aldrig någonsin sett en så fin.