Den bästa grejen med att en gång haft en blogg som man skrev i nästan varje dag är att man alltid kan gå tillbaka och kolla vad man gjorde. Som idag, fast för två år sedan:
"Sådana där sommarmorgnar. När man suttit inne i en mörk källare och druckit saker som gjort en fnissig och lite yr. När man fått öva franskan med en fransman och alltid hittat en hand när man blivit rädd. När man kommer ut och upptäcker att natten blivit morgon och att solen nästan är uppe, och kanske är man hungrigast och tröttast i världen. Så på vägen hem få man flottiga pommes och även fast man har lite skoskav och nästan kissar på sig så gör det ingenting. För man får tusen pussar i pannan och blir bortpratad för att man ska tänka på något annat och vips så är man hemma, och man tänker att det är bra att inte ha något lokalsinne ibland för då skulle man inte bli så glatt överraskad.
Och sen får man somna, på en arm i en säng med fyra ben. I en lägenhet som ser grå ut av morgonljuset. I en stad som inte längre känns så stor.
Jag ska alltid tänka på den morgonen som en finmorgon."
Och inte för att jag på något sätt skulle kunna glömma bort den morgonen, eller den sommaren heller för den delen. Den ligger klar och detaljrik i mitt inre och jag kan till och med känna hur den doftade.
Jag undrar vad det är som gör att vissa dagar stannar kvar och andra inte? För dagarna som stannar behöver inte vara mer speciella än andra. Egentligen.
Jag önskar jag kunde leva mer i nuet. För vips, så har tiden gått. Vips så har hästen hamnat hos fina fodervärdar igen och vips så har tiden på Rutger Fuchsgatan tagit slut. Allt det där är bakom.
Vackra.
Fina.
Minnen.
Och nu är det bara 6 veckor kvar tills den lilla pojken kommer in i våra liv, och kanske tyckte jag förut att det var fånigt när folk pratade om kärleksbarn. Men det är väl det han är?
Vår kärlek i form av en liten, liten människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar