Jag har ingenting att skriva om längre. Mina dagar ser ganska likadana ut nuförtiden. Med det menar jag inte att jag inte fyller dem med liv. För det gör jag. Det är bara det att fantastiska saker tillslut blir vardag de med. De är fantastiska men man slutar fundera så mycket över det och väljer att bara leva i det. Som att det var länge sedan jag lyfte på huvudet och tittade på alla vackra byggnader som omger mig så fort jag öppnar min port och ger mig ut på Paris gator. Dom bara finns där nu, på samma sätt som jag har lärt mig att se rakt i ögonen på alla som sitter på en vespa. För då kör de inte över mig när jag ska passera gatan. De tillhör bara livet.

Livet på gatorna i Paris.

Livet på Grand Boulevards, för det känns som att det är där jag springer mest. Fram och tillbaka. Upp och ner.

Och idag var dagen då tåget i tunnelbanan stannade mitt mellan två stationer och släcktes ner. Och medan jag satt bredvid en liten amerikanska som sa att jag skulle andas lugnt bara för att hon själv lider av klaustrofobi och höll på att få panik, så hann jag fundera en del igen, där i mörkret. Mest på saker som att: "Jaha, det är nu det händer. Förbannade, jävla, skit USA att ni inte fattar hur många ni själva dödar, nu ska jag bli bombad i tunnelbanan i Paris för er skull också" Mest sånt.

Ja, och sen har jag fått lära mig att Miami uttalas "mijamiiii" (man måste säga det superfort) om man bor i Frankrike. Fransmän alltså. Sicket folk.