Igår och idag förvandlades hela Grand Boulevards till en loppmarknad. Och jag är förbannad. Lite gråtfärdig ibland också. För var jag än vill gå så måste jag passera alla saker. Ni förstår hur loppmarknader i Paris är va? De är fulla av av vida champagneglas, franska vinglas, vita latteskålar, fågelburar, bruna hattaskar fulla av vita spetsar, franska speglar, slitna trädgårdsmöbler, kameror från 20 - talet, vackra stämplar, gamla kakburkar fulla av glaskulor, matbord som ser ut att ha stått i ett kök i Provence på 1800 - talet, bakskålar och gamla fina tennisrack från kanske början av 1900 - talet för 10 euro. Hade jag ägt en hall så hade stått där. Lutade mot väggen och bara varit vackra. Ja, och så alla tusen kristallkronor som finns, och garderober som ser ut som de leder till Narnia. Sa jag att de hade de perfekta slitna oxfordfåtöljerna också? Nej, det sa jag inte så jag säger det nu.

Fan. Jag får ont i själen. Fick nöja mig med hemmagjord fransk nougat i prassligt papper. Fransk nougat med nötter är efter choklad nästan det bästa jag vet. Kanske för att jag bara äter det när jag är i Paris och eftersom jag bara varit i Paris två gånger så har jag inte hunnit tröttna än.

I morse agerade jag flyttkarl. Jag, Ai, och jag skojar inte om jag säger det men kanske 60 kg bagage, i Metron. För de som aldrig varit i tunnelbanan i Paris kan jag berätta att den mest bara består av tusen trappor. Kanske en rulltrappa på någon linje man nästan aldrig springer på. Är man rullstolsbunden kan man lika gärna lägga ner hela Parisgrejen.

Så, efter en felspringning och efter att någon stackars människa valde att sluta leva framför tåget vi skulle åka med, så valde vi taxi. Och väl på plats vid hennes nya lägenhet möttes vi av femte våningen och ingen hiss. Smala trappor då också. Paris är fantastiskt ibland. Men sen fick jag sitta och äta macarons, lyssna på klassisk musik och bläddra i Ai´s portfolio och titta på allt fantastiskt hon ritat och designat. Det var fint.

Gårdagen bestod mest av sånt här:

De står nära Louvren varje lördag och spelar. Jag har tre lördagar kvar i Paris nu. En timma varje lördag ska jag tillbringa där. 

Sista april gav oss aprilväder så det smällde om det. Från sommarhetta till koftväder till sommarhetta med sol och regn samtidigt. När regnet kom sprang vi in i den bästa leksaksaffären och tittade på sånt här: 

Jag och mina tennisrack hade passat in galant i det där lilla huset. Jag tror jag skulle sitta en del i den där snyggtrappan och filosofera om jag bodde där.

 Kanske dricka te i min utemöbel också...

Idag bokade jag min flygbiljett hem. Paris börjar på sista kapitlet nu. Om en stad kan få en plats i ens hjärta så har förevigt Paris det. Jag kommer aldrig kunna förklara känslan som finns här. Man kan inte sätta fingret på det. Man kan inte förklara det. Det är bara något fantastiskt med den här staden som jag aldrig någonsin mött någonannanstans. Men hur fantastiskt Paris än är, hur bra jag än trivs så finns det saker som fattas här. Paris har inte en rund liten häst med lockig man som älskar mat, eller världens finaste lilla hund som är den bästa hund jag någonsin mött, ingen arm att somna på, inga vänner som känner mig lite för mycket att fnissa med...

Städer är mest bara städer, hur vackra de än må vara så är det det som är på riktigt som räknas.