Idag har jag målat mina naglar röda. Varför jag skriver det är för att jag drog med mig tio olika nagellack till Paris. Två av dem var röda. Jag ser dem varje gång jag öppnar kylskåpet, för det var där Mallan la dem när hon hjälpte mig mig flytta till den här lägenheten. Jag skriver det här för att det i kväll var första gången jag använde nagellack i Paris. Jag skriver det här för att dagen när jag skulle åka till Paris satt jag på min väska hemma hos min syster och försökte stänga den. Jag var stressad och lite arg för att jag var stressad. Min systers man stack in huvudet och sa exakt: Matilda, behöver du verkligen ta med allt till Paris? Kan du inte köpa det du behöver där? Om ni hade känt honom hade ni hört hur lugn och förstående hans röst var när han sa det. Jag svarade mest: Nej, jag behöver allt. Precis allt.
Jag behövde definitivt inte allt. Inte tio nagellack, varav två i samma färg. Jag var så stressad innan jag åkte till Paris så jag trodde att jag skulle få en hjärnblödning, så jag skyller på det.
Det är ungefär det som har hänt i Paris idag. Att jag har funderat över mina nagellack. Ja, jag har ätit på restaurang också. Dom var konstiga så de fick ingen dricks av oss, promenerat sakta hem och ätit mintglass med krossad choklad i och läst ut finaste, finaste boken. Mest var den det bara för att det lika gärna hade kunnat vara jag som skrivit den. Mest för att det är fint att jag läste den i Paris, och mest fint för att jag fick den av en vän som jag inte trodde skulle ge mig en sådan bok, med orden: Den påminner om dig.
"Vilket är - det medger jag! - ett nästan löjligt lyckligt slut på den här historien, som taget ur någon hemmafrudröm. (Kanske rentav min egen dröm för länge sedan) Det som hindrar mig från att upplösas i ett totalt sagoskimmer är en solid sanning, en sanning som byggts in i min benstomme de senaste åren:
Jag har inte blivit räddad av någon prins. Jag har skött räddningen själv"
Från: "Eat, pray, love" av Elizabeth Gilbert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar