Jaha, nähä, joho...

deerlings.blogspot.com

Jag lider av något som kallas "publiceranågotochkännasigskitfånig". Undra om man kan få en diagnos på det? Borde kolla upp det med Herr Bjurhammar.

Ja, igår då blev bloggen hackad under några minuter och min syster kunde helt plötsligt komma in på den. Med all den information som finns på den här bloggen förstår jag motivet de hade. Ja, jag tror att hackare jobbar i team. Men det löste sig sen efter ett snack med fildelarMahlin som berättade hur saker egentligen ligger till och varför det inträffade inträffade. Så jag kunde pusta ut... Himla tur det va! (Här skulle jag egentligen lagt ett blinkandes smiley, så att alla förstår min ironi, men jag tycker inte det passar med smileys i texter lika mycket som jag fördummar folk som skriver förkortningar i sms)

Så för att komma till saken så kanske jag skriver lite ibland. FildelarMahlin sa till mig igår att det är ganska dåligt av en medie - och kommunikationsvetare att ha publiceringsångest. Så för att rädda min framtida karriär på franska ambassaden så har jag egentligen inget annat val än att bita i det sura äpplet.

Jag känner en man också. En gång när det var den kallaste vinter jag någonsin mött och jag dog så sa han att man alltid ska möta det man är rädd för. I det här fallet pratade vi mest om en mörk källare och att jag alltid sprang uppför trappan för att jag förväntade mig att någon skulle ta tag i mitt ben och dra ner mig igen. Denna kommentar ledde till att jag då och då brukade stå stilla i trappan och vänta på att någon skulle ta tag i mitt ben. Vet ni vad? Det hände aldrig. För varför skulle någon vilja bo där nere? Kul liv att sitta under en trappa och frysa ihjäl.