Är när man är på jobbet och kommer tillbaka till sin plats och så har en av de bästa människorna jag vet lagt en plopp på mitt tangentbord. En finplopp till och med. Och så minns man att förra gången man åt ur den där påsen med finplopp så halade jag upp hur många ploppisar som helst till henne som det stod kärlek på och att vi skrattade och att jag sa att det var ett sign. För jag tror att allt är tecken på något.
Eller som när man hittar finaste caféet i Paris och kommer på att man snart kan åka dit och fika varje dag om man skulle känna för det. Och det skulle man ju känna för.
Eller som när man ätit 5 rostade mackor och hade kunnat äta 10 till, och det inte spelar någon som helst roll att klockan är 23 och man borde göra andra saker än att äta mackor med för mycket smör och ost på.
Eller som när jag tittar på den här hunden och nästan dör en smula för att jag älskar henne så mycket.
Eller som att min pappa i en veckas tid har börjat varje samtal med frågan om jag har det varmt i huset. Bara för att han är så stolt att han fixade en inställning som var fel på pannan. Och att jag måste skrika lite på honom att jag nästan går sönder av tråkighet om jag behöver höra något mer om pannor.
Eller att han har de mest pliriga, glittrande ögon jag någonsin sett när han blir glad, och att de plirade så där mycket på nyårsafton när vi bar in ved tillsammans och jag stannade på trappan och sa till honom att jag känner en glädje att få elda när det blir varmt. Fast med en rolig röst, så vi fnissade massor.
Och det ni, det är så bra att det nästan inte är klokt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar