deerlings.com

Det känns som att jag har blivit segast i världen. För inte så länge sen gick jag alltid och la mig senast kl 23 på kvällarna. Det var nästan jättesent. På helgerna brukade jag gå upp vid kl 7, slänga på mig mina ridbyxor och åka till stallet och rida. Sen kom jag hem, kröp ner i en varm säng hos honom och fick vakna en gång till och ha en hel dag utan några måsten. Eller ha en hel dag med honom, men jag tror aldrig att han förstod det.

Jag har fortfarande pyjamasbyxor och fulaste glasögonen på mig. Fast jag har burit ved och Alba har fått springa runt i trädgården. Så helt borta är jag inte. Men samtidigt, vad gör det att jag suttit framför datorn en hel dag och har jätteont i ögonen. Jag har inga måsten idag. Kanske borden. Som att mitt goda te är slut så jag får dricka det äckliga, eller som att jag varit sugen på biskvier i tre dagar och borde åka och köpa det. Eller som att jag borde åka och beställa färg till huset så att det är ordnat. Ringa kommunen också och kolla upp saker med flytten. Packa borde jag också. Rensa i kartonger som ger mig ångest. Varför måste man spara kort som man dåligt av att titta på? Bara för att? Eller böcker som jag inte längre vill ha. Eller fina tekoppar som påminner mig om ett hus jag bodde ensam i alldeles för länge. Egentligen borde jag ta en soppsäck och kasta allting. Men det är "väl synd" som de skulle säga. Det är bättre att spara saker och dö varje gång du tittar på dem.

Jag har bestämt mig för att bara ta med mig köksbordet (som var byggt på vinden som min pappa sa den varma sommardagen när vi skulle bära ner det) för det har farfarsfar eller någon byggt. Skrivbordet, för det har stått hos morfar, och världens tyngsta skåp ska jag ha med mig också, ja, och byrån och spegeln i hallen. Den tillfaller mig. Kristallkronan också. Fast mest av allt hade jag egentligen velat lämna allt här. I det här huset. Gå ut. Stänga dörren och bara lämna det. Men jag antar att det inte funkar så.

Det mesta börjar bli färdigt nu och den 5 mars är dagen då jag sätter mig på ett flygplan. För första gången i mitt liv erkänner jag för mig själv och min omgivning att jag är rädd. Det är otäckt. Det blir jobbigt. Jag har bott utomlands två gånger tidigare och det är jobbigt i början. Samtidigt så är det något i mig som verkar gilla det som gör mig rädd. Kanske för att man blir så mycket starkare när man har fått vara rädd en stund.

Jag är rädd att jag ska längta hem. Jag har gjort det förut men då fanns det någon som väntade på mig. Det fanns en famn och ett hem som väntade. Jag har egentligen ingenting att längta hem till. I min fantasi kommer jag säkert längta hem till det här huset, men det är ju inte på riktigt. Det finns ju inte längre. Det känns som att marken är ganska lös under mig. Det finns inget som jag kan ställa mig på, och kanske gör det ingenting heller. Det här är inte för evigt.

Jag vet att jag snart kommer hitta hem. Det kommer snart finnas ett hem där jag är hemma för första gången i hela mitt liv.

Där allt är på riktigt.