Min svarta fuskpäls luktar öl. Sned cigarett också kanske och hade det funnits något som hette marijuana-snus så hade den säkert luktat det också. Men det finns ju inte så det kan ju knappast lukta. Jag blir ändå rätt glad när jag luktar på den där ölfläcken för det känns som att fuskpälsar alltid borde lukta saker som gör att man börjar fnissa. 

Kvällen den började lukta så där var jag gladast i världen. Måhända hade jag druckit alldeles för många öl blandat med champagne, men det har jag gjort förut utan att bli så där glad. Jag sa till min nyktra kompis att ingenting längre spelar någon roll och hade det inte varit några människor runt mig så hade jag kunnat haft världens roligaste fest i alla fall. Med mig själv. Den bästa festen kanske. 

Dagen efter vaknade jag på hans arm och var alldeles för medveten om att jag hade ett huvud. Och att det enda som verkade funka var att spola händerna i iskallt vatten alldeles för länge. På jobbet hade Debbie fixat finaste chokladtårtan för det var annandag jul men jag fick försöka trycka i mig fiskgratäng som jag köpt för mina sista 30 kr. Jag hade varit så glad att jag till och med lyckades slänga iväg min plånbok. Men det gjorde inte så mycket för jag bestämde mig för att den skulle komma tillbaka och det gjorde den också samma eftermiddag. 

Jag mådde inte så bra den där dagen. Men folk kunde förstå precis hur det kändes för alla har en gång druckit alldeles för mycket champagne. 

För bara några månader sedan kunde inte jag gå på en fest för att jag inte klarade av dagen efter. Inte för att jag skulle få ett dunkande huvud och inte kunna äta något, utan för att jag nästan dog  i själen. För att livet inte var där det skulle. 

Det är så mycket bättre att känna än att inte känna alls.