Au revoir!

julia.blogg.com, cherryblossomgirl.com

Jag är hemskt dålig på det här att ha en blogg. Så nu får den återuppstå i mars någon gång. Det blir bra!

Den här låten är nästan den bästa jag vet. Eller inte nästan eller nog eller något sånt. Den ÄR den finaste jag vet. Kolla på den här videon. För i slutet blir man varm i kroppen och måste fnissa högt för sig själv.

Så, so long och au revoir! Nu ska jag göra viktigare saker än att sitta framför en dator, som att gå och krama min hund som ligger vid varmaste elementet och snarkar...

"If you only read the books that everyone else is reading you can only think what everyone else is thinking"

Är inte foton i den här färgskalan nästan de finaste? 

www.cherryblossomgirl.com

Bara för att hon har den finaste klänningen på sig. 

deerlings.com

Det känns som att jag har blivit segast i världen. För inte så länge sen gick jag alltid och la mig senast kl 23 på kvällarna. Det var nästan jättesent. På helgerna brukade jag gå upp vid kl 7, slänga på mig mina ridbyxor och åka till stallet och rida. Sen kom jag hem, kröp ner i en varm säng hos honom och fick vakna en gång till och ha en hel dag utan några måsten. Eller ha en hel dag med honom, men jag tror aldrig att han förstod det.

Jag har fortfarande pyjamasbyxor och fulaste glasögonen på mig. Fast jag har burit ved och Alba har fått springa runt i trädgården. Så helt borta är jag inte. Men samtidigt, vad gör det att jag suttit framför datorn en hel dag och har jätteont i ögonen. Jag har inga måsten idag. Kanske borden. Som att mitt goda te är slut så jag får dricka det äckliga, eller som att jag varit sugen på biskvier i tre dagar och borde åka och köpa det. Eller som att jag borde åka och beställa färg till huset så att det är ordnat. Ringa kommunen också och kolla upp saker med flytten. Packa borde jag också. Rensa i kartonger som ger mig ångest. Varför måste man spara kort som man dåligt av att titta på? Bara för att? Eller böcker som jag inte längre vill ha. Eller fina tekoppar som påminner mig om ett hus jag bodde ensam i alldeles för länge. Egentligen borde jag ta en soppsäck och kasta allting. Men det är "väl synd" som de skulle säga. Det är bättre att spara saker och dö varje gång du tittar på dem.

Jag har bestämt mig för att bara ta med mig köksbordet (som var byggt på vinden som min pappa sa den varma sommardagen när vi skulle bära ner det) för det har farfarsfar eller någon byggt. Skrivbordet, för det har stått hos morfar, och världens tyngsta skåp ska jag ha med mig också, ja, och byrån och spegeln i hallen. Den tillfaller mig. Kristallkronan också. Fast mest av allt hade jag egentligen velat lämna allt här. I det här huset. Gå ut. Stänga dörren och bara lämna det. Men jag antar att det inte funkar så.

Det mesta börjar bli färdigt nu och den 5 mars är dagen då jag sätter mig på ett flygplan. För första gången i mitt liv erkänner jag för mig själv och min omgivning att jag är rädd. Det är otäckt. Det blir jobbigt. Jag har bott utomlands två gånger tidigare och det är jobbigt i början. Samtidigt så är det något i mig som verkar gilla det som gör mig rädd. Kanske för att man blir så mycket starkare när man har fått vara rädd en stund.

Jag är rädd att jag ska längta hem. Jag har gjort det förut men då fanns det någon som väntade på mig. Det fanns en famn och ett hem som väntade. Jag har egentligen ingenting att längta hem till. I min fantasi kommer jag säkert längta hem till det här huset, men det är ju inte på riktigt. Det finns ju inte längre. Det känns som att marken är ganska lös under mig. Det finns inget som jag kan ställa mig på, och kanske gör det ingenting heller. Det här är inte för evigt.

Jag vet att jag snart kommer hitta hem. Det kommer snart finnas ett hem där jag är hemma för första gången i hela mitt liv.

Där allt är på riktigt.

deerlings.com

And everything that was lost will be found again. Sometimes the losing is the finding.

Today is past. The doing is done. The feeling is felt. The singing is sung. The flying is flown. And what wasn't: begun.

Jaha, nähä, joho...

deerlings.blogspot.com

Jag lider av något som kallas "publiceranågotochkännasigskitfånig". Undra om man kan få en diagnos på det? Borde kolla upp det med Herr Bjurhammar.

Ja, igår då blev bloggen hackad under några minuter och min syster kunde helt plötsligt komma in på den. Med all den information som finns på den här bloggen förstår jag motivet de hade. Ja, jag tror att hackare jobbar i team. Men det löste sig sen efter ett snack med fildelarMahlin som berättade hur saker egentligen ligger till och varför det inträffade inträffade. Så jag kunde pusta ut... Himla tur det va! (Här skulle jag egentligen lagt ett blinkandes smiley, så att alla förstår min ironi, men jag tycker inte det passar med smileys i texter lika mycket som jag fördummar folk som skriver förkortningar i sms)

Så för att komma till saken så kanske jag skriver lite ibland. FildelarMahlin sa till mig igår att det är ganska dåligt av en medie - och kommunikationsvetare att ha publiceringsångest. Så för att rädda min framtida karriär på franska ambassaden så har jag egentligen inget annat val än att bita i det sura äpplet.

Jag känner en man också. En gång när det var den kallaste vinter jag någonsin mött och jag dog så sa han att man alltid ska möta det man är rädd för. I det här fallet pratade vi mest om en mörk källare och att jag alltid sprang uppför trappan för att jag förväntade mig att någon skulle ta tag i mitt ben och dra ner mig igen. Denna kommentar ledde till att jag då och då brukade stå stilla i trappan och vänta på att någon skulle ta tag i mitt ben. Vet ni vad? Det hände aldrig. För varför skulle någon vilja bo där nere? Kul liv att sitta under en trappa och frysa ihjäl.

Mitt nästa hem...

 Får gärna se ut lite så här... Fast jag skulle antagligen blir yr i huvudet av alla saker...

 Lite mörkt trä mot vitt går också bra...

abeautifulliving.blogspot.com

 Sen skulle jag hemskt gärna vilja hitta en sådan här soffa...

sabino.tumblr.com

Eller en sådan här fåtölj. Sen skulle jag antagligen få skaffa mig ett biblioteksrum med öppen spis och ägna kvällarna åt att dricka konjak.

Montmartre

Igår svimmade jag en stund när jag upptäckte att min skola i Paris ligger i Montmartre. Visserligen är jag sämst på allt som heter kartor och lokalsinne, men jag läste massor med gånger för att verkligen övertyga mig att så var fallet. Ja, så nu anser jag att fallet är så.

Montmartre är nästan det lyckligaste jag varit med om. På trottoaren står det sådana där grejer, ja och sen förstår ni själva hur lyckligt det är.

Sen vore det fint om CSN beviljade mig lån. Men det är en tråkighet och tråkigheter ska man inte skriva om.

När man hämtar posten och blir glad!

Lite taskigt att jag inte är Mademoiselle längre dock... Sen hade det varit fint om jag hade haft en månad på mig att lära mig åka tunnelbana. Jag hatar tunnelbanor. De ger mig ångest, mest för att jag känner mig som en förvirrad lantis som bara gör fel. Men jag borde väl lära mig jag också. I maj är jag nog världsbäst på det Parisiska tunnelbansystemet. Ja, jag har det på känn!

julia.blogg.se

Min svarta fuskpäls luktar öl. Sned cigarett också kanske och hade det funnits något som hette marijuana-snus så hade den säkert luktat det också. Men det finns ju inte så det kan ju knappast lukta. Jag blir ändå rätt glad när jag luktar på den där ölfläcken för det känns som att fuskpälsar alltid borde lukta saker som gör att man börjar fnissa. 

Kvällen den började lukta så där var jag gladast i världen. Måhända hade jag druckit alldeles för många öl blandat med champagne, men det har jag gjort förut utan att bli så där glad. Jag sa till min nyktra kompis att ingenting längre spelar någon roll och hade det inte varit några människor runt mig så hade jag kunnat haft världens roligaste fest i alla fall. Med mig själv. Den bästa festen kanske. 

Dagen efter vaknade jag på hans arm och var alldeles för medveten om att jag hade ett huvud. Och att det enda som verkade funka var att spola händerna i iskallt vatten alldeles för länge. På jobbet hade Debbie fixat finaste chokladtårtan för det var annandag jul men jag fick försöka trycka i mig fiskgratäng som jag köpt för mina sista 30 kr. Jag hade varit så glad att jag till och med lyckades slänga iväg min plånbok. Men det gjorde inte så mycket för jag bestämde mig för att den skulle komma tillbaka och det gjorde den också samma eftermiddag. 

Jag mådde inte så bra den där dagen. Men folk kunde förstå precis hur det kändes för alla har en gång druckit alldeles för mycket champagne. 

För bara några månader sedan kunde inte jag gå på en fest för att jag inte klarade av dagen efter. Inte för att jag skulle få ett dunkande huvud och inte kunna äta något, utan för att jag nästan dog  i själen. För att livet inte var där det skulle. 

Det är så mycket bättre att känna än att inte känna alls. 

Oh, vad bra det är att börja dagen med gladmusik. Peppmusik. Jopp, min dag började nu. Jag är tröttast i världen känns det som.

Jag är i ett stimm! Heter det så? Det känns som det heter så. I alla fall har jag fått hur mycket som helst gjort idag. Ridit, slängt ut granen, tvättat, slagit sönder en kruka eftersom jag anser att det är bättre att dra i sladdarna som man spikat upp än att ställa sig på en stol, eldat så mycket så man knappt kan andas här, fått ångest av julpynt, lagt ut en osnygg balklänning på blocket, letat kvitton på huset och hittat papper som fick mig att minnas och le. Effektiv dag helt enkelt!

Jag har gjort en påse med julsaker som jag ska tvinga på mamma. Fina saker. Stod och tittade på dem länge och tänkte att jag skulle packa ner dem. Men om man får svårt att andas när man tittar på saker så tror jag att det är bättre att ge bort det. Vet inte varför det är så där med alla saker här. Det är inte det att jag inte är färdig med alla år som han och jag hade tillsammans, för det var jag samma dag som vi bestämde oss. Det är nog mest bara att jag inte vill minnas i ett annat hem, i ett annat liv. Jag vill nog ha nya minnen. Lyckliga minnen. Som det kändes när jag plockade ner mina nya mörklila julgranskulor. Som är nya minnen som är glada minnen.

I går efter jobbet åkte jag och Ninna till Mahlin. Hon hade plockat fram en liten väska till mina kläder som inte ska med ut och resa ska få bo i.

Sen åt jag och Ninna upp en Brieost och Mahlin vann frågesporten som hon tvingade oss spela och allt var som det skulle.

Ansträngda leenden är för övrigt en specialitet i min familj. Hur söt är inte den där ungen? Det bästa är att hon nästan, nästan är min...

Till Gabriella...

... som inte förstår djupet och konstnärligheten hennes lillasyster har i sig. "Det är ju roligare att kolla på bilder på dig än på människor i tyll på stenblock" Nej, det är inte lika kul. 

Vill inte vara med på bild

Igår när jag och Mallan åt glass så sa jag till henne att det är bra att jag kommit till insikt med så mycket nu vid 25 års ålder. Det är så himla bra att jag har lyckats hjärntvätta mig själv och tror att jag är fem år yngre än vad jag är. 

Det här kanske är livsfarligt att skriva här. Men jag tror jag ska bli hackare. Då skulle jag hacka inkorgar på facebook. Bara det. Jag tror att fildelarMahlin och jag skulle bli ett bra team. 

www.fanpop.com

I wonder if I've been changed in the night?

Let me think. Was I the same when I got up this morning? .....

But if I'm not the same, the next question is 'Who in the world am I?'

Ah, that's the great puzzle!

- Alice in Wonderland

Det snöade Narniasnö i morse när jag var ute och red. Narniasnö är den finaste snön. Så medan Eda ägnade sig åt att blänga på Alba för att hon går för nära och i spåren som hon gör, Eda surar och vänder huvudet mot Alba för att hon ska förstå, Alba stannar, Eda går, Alba går. Så håller det på. Så satt jag mest och drömde och fångade snöflingor i munnen. Sådana saker kan man bara göra i skogen.


Det är så himla dumt att jag hela tiden verkar glömma hur bra det är att starta dagen så där.

Till dig. Mest för att den var finast och gjorde mig glad.

Jag är glad att jag är en drömmare

Bild lånad av julia.blogg.se

“Dreamers can find their way by moonlight and their only punishment is that they see the dawn before the rest of the world.”

- Oscar Wilde

"The only thing more beautiful than this song is she" 

Foto av Anna Malmberg

As above, so below

As within, so without

Små saker som är fina...

Är när man är på jobbet och kommer tillbaka till sin plats och så har en av de bästa människorna jag vet lagt en plopp på mitt tangentbord. En finplopp till och med. Och så minns man att förra gången man åt ur den där påsen med finplopp så halade jag upp hur många ploppisar som helst till henne som det stod  kärlek på och att vi skrattade och att jag sa att det var ett sign. För jag tror att allt är tecken på något. 

Eller som när man hittar finaste caféet i Paris och kommer på att man snart kan åka dit och fika varje dag om man skulle känna för det. Och det skulle man ju känna för. 

 Eller som när man ätit 5 rostade mackor och hade kunnat äta 10 till, och det inte spelar någon som helst roll att klockan är 23 och man borde göra andra saker än att äta mackor med för mycket smör och ost på.

Eller som när jag tittar på den här hunden och nästan dör en smula för att jag älskar henne så mycket.

Eller som att min pappa i en veckas tid har börjat varje samtal med frågan om jag har det varmt i huset. Bara för att han är så stolt att han fixade en inställning som var fel på pannan. Och att jag måste skrika lite på honom att jag nästan går sönder av tråkighet om jag behöver höra något mer om pannor. 

Eller att han har de mest pliriga, glittrande ögon jag någonsin sett när han blir glad, och att de plirade så där mycket på nyårsafton när vi bar in ved tillsammans och jag stannade på trappan och sa till honom att jag känner en glädje att få elda när det blir varmt. Fast med en rolig röst, så vi fnissade massor. 

 Eller om jag någonsin skulle längta hem till mitt dockhus och mina rosa rosor så kan jag alltid blunda och  känna hur de luktar igen...

Och det ni, det är så bra att det nästan inte är klokt! 

Fint

Att vända tillbaka dygnet...

Lånad från daydreamlily.com

gick sådär. Det är soligt ute. Jag borde ta på mig 10 kg kläder, hoppas på att bilen startar och sen bege mig upp till min lilla häst. 

Det är skönt och tryggt att sitta på henne och bara inte tänka så mycket... Jag borde göra det. Tyvärr fick jag världens skönaste duntäcke i julklapp. Det känns mer lockande att lägga sig där en stund till. 

Tusan jag måste sluta sova så här mycket!