Jag bor i Paris. I en ganska mörk lägenhet på bottenplan. Innergården är nästan pytte, pytteliten. Skulle kanske inte ens kalla den innergård för det är inte direkt en gård man kan gå ut på för någons takfönster ligger precis utanför mina fönster. Det kommer inte in någon sol här för husväggarna ligger så tätt. På morgonen får jag luta mig mot fönstret och titta upp för att se om det är någon sol ute. Men det gör inte så mycket för jag gillar min lägenhet även fast det är mörkt.
Jag gillar den för att det låter hur mycket som helst när det regnar. Regnet studsar mot det där takfönstret och jag gillar ljudet. Kanske är det ett av mina favoritljud att somna till...
Ett annat favoritljud är det jag hör nu, sommarfåglar. Jag antar att de fåglar som snart förflyttar sig till Sverige är här just nu. Här, där det nästan är sommar. Det kvittrar massor utanför mitt fönster, högt där uppe på taket sitter de och pratar med varandra. Jag hoppas de fortsätter med det ett tag till.
Folk som jag började skolan med för en månad sedan har börjat åka hem nu. Jag tycker det är en sorglig sak att säga hej då till människor man aldrig kommer att möta igen. Att man hängt ihop ganska intensivt i en månad, mest bara för att det enda man hade gemensamt var att man var ny i Paris och försökte lära sig språket. Att man blev vänner på något litet sätt, kanske en slags trygghet att det fanns ansikten man kände igen varje morgon när man kom till skolan. Samtidigt förstod man det inte var någon riktig vänskap, att man utanför Paris, utanför att lära sig franska inte skulle ha så mycket mer att säga varandra. Det var bara något som fanns en stund. Min kloka syster sa till mig idag att det är en fin sak att jag fått möta så många olika människor. Människor som jag aldrig skulle ha dragit mig till om jag varit hemma. Människor som bara blev och att det har varit fint att få höra allas historier.
Så det är egentligen inte bara franska jag lär mig. Det är möten också som jag aldrig skulle ha gjort. Det är att äta lunch med folk från massa olika ställen i världen. Förstå kulturer, varför vissa människor är på ett visst sätt. Att öppna sinnet och förstå lite mer.
Jag tycker att det är lite fantastiskt.
Leland från Kanada var det som åkte hem idag. Igår fick vi i uppgift att skriva ett brev till någon i klassen och bjuda in dem på något. Av någon anledning läste vi aldrig upp det inför klassen så när vi åt lunch sa Leland att han skrivit ett brev till mig och frågade om jag ville ha det. Så jag läste, log och tog mig lite för bröstet. För det var fint. Han hade skrivit att det skulle komma en limousin och plocka upp mig på lördag och köra mig till flygplatsen. Det skulle ligga en stor päls i bilen för jag skulle få åka till Montreal och där är det visst kallt nu. Väl där skulle jag få bo på finaste, dyraste hotellet. Sen skulle vi kolla på hockey mellan Kanada och Sverige och heja på Sverige. Bara på Sverige. Jag fnissade lite över pälsar och limousiner... Sen kramade vi varandra, sa hej då och jag stoppade ner ett brev i min väska. Ett minne av en människa som följde med mig en månad i mitt liv. Ett möte och ett farväl.
Jag vill gärna tro att man möter människor av en anledning. Att vissa människor korsar ens väg för att man ska mötas. Men ibland kanske man bara möts utan någon anledning. Kanske för att dela erfarenheter för att sedan vara öppen för större möten. De där mötena som förändrar ens liv.
Sen äter jag mycket glass också. Kanske tre om dagen, ibland kan det hända att det blir fem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar