Jag är galet sugen på köttbullar. Känns konstigt att skriva det under en bild på en söt kanin. Men kaninen har inget med texten att göra. Den är mest där bara för att det är påsk. Tillbaka till köttbullarna då... Jag verkar gå från en craving till en annan. Från glass, till kex och nu till köttbullar. Skillnaden på glass och köttbullar är dock den att suget aldrig kommer bli så stort att jag kommer ta steget och äta det. Undra om jag någonsin kommer vilja äta kött igen? Jag tror inte det. Tanken på att tugga på en ko eller en gris känns ganska konstig nu. Så jag slutar att tänka på det och istället borde jag börja fundera på vad det är för bristsjukdom jag egentligen lider av.
Igår när jag gick på upptäcksfärd så hittade jag finaste området. Precis bakom här. Om jag väljer att gå till vänster istället för till höger så kommer jag dit. Kändes som att det var det riktiga Paris på något sätt, inga Eiffeltornsförsäljare, inte tusen turister bara kullerstensklädda gågator, uteserveringar, chokladaffärer och fina (säkert superdyra) smä affärer. Fint var det, så idag efter skolan gick jag dit och satte mig på en bänk och läste. Tänk att jag har missat att något så fint har legat så nära mig.
Franskan då. Den går åt skogen känns det som. Just nu kan jag inte säga någonting. De senaste dagarna har jag inte kunnat prata engelska heller och jag kan inte skriva svenska. Ni skulle veta hur mycket jag behöver ändra om i den här texten innan det låter lite normalt igen. Ai, från USA kan inte prata amerikanska längre. Hon har börjat ta efter min engelska. Så nu sitter vi där och diskuterar livet och filosofi och låter som skit båda två. Så jag försöker trösta mig med att jag har för mycket i huvudet. Mer än vanligt.
Grejen med franska är att jag vill stoppa in saker. Känns som att det fattas grejer hela tiden. Mest av allt vill jag säga "de la" till allt. Det låter så himla bra tycker jag. Det är som engelskans "quite" Ett bra ord helt enkelt. Ai säger också att "quite" är ett bra ord fast inte amerikanskt men hon låter ju som jag nu och slänger in det överallt hon också. I måndags började det en svensk tjej i vår klass. När läraren frågade vart hon kom ifrån så sa hon: Je viens de la Suède (det heter Je viens en Suède) Jag fnissade lite i mitt inre. Det måste vara en svensk grej det där med de la.
Men jag tror, eller så försöker jag bara trösta mig själv och mitt självförtroende, att allt bara virrar runt i huvudet nu och väntar på att hitta rätt plats. För att lägga sig där det ska ligga.
Nästa vecka ska jag börja gå på yoga. Tror jag kan behöva det.
Joyeuses Pâques!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar