När Robert Pattinson hängde i mina kvarter

I morse när jag som vanligt stressade iväg till skolan möttes jag av kravallstaket och folk i sovsäck när jag passerade biografen som ligger nästan mitt emot min skola. Nyfiken som jag är var jag tvungen att undersöka vad som skulle hända. Och även fast jag kände mig som en ensam fjortonåring så tänkte jag att det aldrig kommer hända igen att Robert Pattinson är bara några meter från min lägenhet. Så, som en annan fjant så stod jag och väntade i två timmar. Förfrös nästan fötterna på kuppen. För Paris visade sig från sin regniga och gråa sida.

Men här är han då! Visst ser ni honom?! Om man förstorar bilden så ser man en kille med glasögon och bakom honom kan man skymta en lugg. Det är hans lugg.

Här kan man i alla fall nästan se honom. Till höger om flaggan. 

Sen kom Reese Witherspoon. Hon kunde det där med att posa hon. 

Och hon var inte fullt så stressad som Robert P utan kom fram till dem framför mig och skrev autografer.

Suddig, men väldigt fin var hon. 

När påsken kom till Paris

Jag är galet sugen på köttbullar. Känns konstigt att skriva det under en bild på en söt kanin. Men kaninen har inget med texten att göra. Den är mest där bara för att det är påsk. Tillbaka till köttbullarna då... Jag verkar gå från en craving till en annan. Från glass, till kex och nu till köttbullar. Skillnaden på glass och köttbullar är dock den att suget aldrig kommer bli så stort att jag kommer ta steget och äta det. Undra om jag någonsin kommer vilja äta kött igen? Jag tror inte det. Tanken på att tugga på en ko eller en gris känns ganska konstig nu. Så jag slutar att tänka på det och istället borde jag börja fundera på vad det är för bristsjukdom jag egentligen lider av. 

Igår när jag gick på upptäcksfärd så hittade jag finaste området. Precis bakom här. Om jag väljer att gå till vänster istället för till höger så kommer jag dit. Kändes som att det var det riktiga Paris på något sätt, inga Eiffeltornsförsäljare, inte tusen turister bara kullerstensklädda gågator, uteserveringar, chokladaffärer och fina (säkert superdyra) smä affärer. Fint var det, så idag efter skolan gick jag dit och satte mig på en bänk och läste. Tänk att jag har missat att något så fint har legat så nära mig.

Franskan då. Den går åt skogen känns det som. Just nu kan jag inte säga någonting. De senaste dagarna har jag inte kunnat prata engelska heller och jag kan inte skriva svenska. Ni skulle veta hur mycket jag behöver ändra om i den här texten innan det låter lite normalt igen. Ai, från USA kan inte prata amerikanska längre. Hon har börjat ta efter min engelska. Så nu sitter vi där och diskuterar livet och filosofi och låter som skit båda två. Så jag försöker trösta mig med att jag har för mycket i huvudet. Mer än vanligt.

Grejen med franska är att jag vill stoppa in saker. Känns som att det fattas grejer hela tiden. Mest av allt vill jag säga "de la" till allt. Det låter så himla bra tycker jag. Det är som engelskans "quite" Ett bra ord helt enkelt. Ai säger också att "quite" är ett bra ord fast inte amerikanskt men hon låter ju som jag nu och slänger in det överallt hon också. I måndags började det en svensk tjej i vår klass. När läraren frågade vart hon kom ifrån så sa hon: Je viens de la Suède (det heter Je viens en Suède) Jag fnissade lite i mitt inre. Det måste vara en svensk grej det där med de la.

Men jag tror, eller så försöker jag bara trösta mig själv och mitt självförtroende, att allt bara virrar runt i huvudet nu och väntar på att hitta rätt plats. För att lägga sig där det ska ligga.

Nästa vecka ska jag börja gå på yoga. Tror jag kan behöva det.

Joyeuses Pâques!

Nu ska jag ge mig ut på upptäcksfärd i Paris. Måste undersöka området bakom min lägenhet igen, har inte varit där sen en traumatisk, mörk söndagskväll då jag gick vilse och hade glömt plånboken hemma. Så att hoppa på en Metro var det inte tal om. Jag gick rakt bakåt den kvällen och kom hem rakt framifrån. Ibland tror jag bara det är jag som lyckas med sådant.

Det som är roligt med Paris är att det aldrig tar slut. Vart man än går så kommer det nya områden man inte sett. Små städer i staden. Jag tror att jag tog det här citatet från en man jag känner. Han säger ganska många bra saker mest hela tiden så risken är ganska stor...

Det blev inga solglasögon. Efter snart två månader i Paris borde jag ha lärt mig: ingen shopping på söndagar och inga museum på måndagar.

Soligt och varmt var det i alla fall ute och och jag struttade ut från min lägenhet, när jag kom till McDonalds som ligger tvärsöver gatan hoppade det fram en fransman som började prata med mig och kindpussade mig. Jättekonstigt. Det enda som var ännu konstigare var att han mest var... normal. Antar att det är den franska grejen, vad vet jag. I alla fall så fick jag prata med honom, trevlig som jag är för jag har lite svårt för att vara otrevlig mot snälla människor även om de börjar kindpussa mig. Sen sa jag att jag var tvungen att gå och då tyckte han vi kunde ta sällskap eftersom han skulle åt samma håll. Klart som tusan att det inte fanns en endaste butik öppen idag så jag kunde smitit in. Ja, mest bara en konstig grej. Sen så skulle jag till vänster och han rakt fram och då kindpussade han mig igen och sa hej då. Sen var det inget mer med det. Ja, antar att jag är i Paris nu.

Eftersom Lafayette var stängt satte jag mig i solen i trappan vid Operan och insöp avgaserna medan jag lyssnade på ledsamma låtar som jag har dåliga minnen till, som alldeles för kalla vintrar när jag dog eller att ligga i vita soffor och inte kunna gråta längre eller att sitta på en tvättmaskin en halv natt och sånt där. Tråkigheter helt enkelt. Så hädanefter när jag hör dem så kommer jag bara tänka på soliga söndagar på en trappa upp till operan i Paris. Mycket bättre.

Sen kom det zigenare som försökte sno min plånbok. Kanske det värsta jag vet och som gör mig förbannad är när människor dömmer ut en hel folkgrupp bara för att de mött EN person som de tyckt illa om. Men, jag gillar inte zigenare i Paris. De jag har mött har bara varit dumma mot mig. Jag kan inte ens tycka synd om dem när de sitter på gatan och tigger. Res er upp istället och ta tag i ert liv och ge fan i min plånbok.

Sen gick jag till den mataffären där de är snälla och trevliga även fast man inte är så bra på franska och inhandlade sallad, fetaost och soltorkade tomater. För det verkar vara det enda jag äter här nere. Går i och för sig inte att tillaga så mycket i min lägenhet, men snart måste jag nog byta kost. Ja, och glass då. Idag köpte jag Magnum mandel. Åt en och blev sugen på mer choklad så då öppnade jag en till och åt upp all choklad och slängde resten. Ni hör vad galen jag är va?!

Himla skönt att vara 30 om en månad och få äga sin egna glass.

Det är något allvarligt fel på min lägenhet. Det är precis omöjligt att komma upp på morgonen, och har man väl kommit upp så orkar man bara hasa sig fram till datorn och sen blir man fast här alldeles för länge.

Jag skulle ha gått på loppmarknad idag. Inget med det nu, för nu orkar jag inte. Men, solen verkar lysa ute så jag ska hasa iväg med min trötta kropp till Lafayette och införskaffa mina solglasögon.

Jag har förtjänat dem. Kan inte komma på vad jag har gjort men säkert något bra som jag glömt.

Last night

Igår, över  kvällsmat bestående av mojito och brownies med vaniljglass, diskuterade vi livet. Och jag tror att det är den bästa känslan i världen när man träffar människor som förstår en. Som lägger orden i din mun. Som tänker som du. Som säger: "Vad intressant att du nämner det för kolla här vad jag precis läste" och slänger upp finaste citatet. Som förstår varje liten känsla man har i kroppen. 

Ibland behöver man kanske åka till Paris bara för att få springa på dem.

Saker som gör mig lycklig...

är att springa in i konstiga små franska affärer och bli tvingad att prova världens finaste klänning:

Jag önskar att bilden hade varit rättvis så att man hade kunnat se hur puffig och fantastiskt den var och hur mycket tyllet under kjolen frasade när man rörde sig. Så nu tänker jag mest att det vore bra om någon av mina vänner kunde slå slag i saken och bjuda mig på ett frackbröllop i sommar? Helst på ett slott tack.  

Eller så får jag köpa den i alla fall bara för att ha hemma och vara lite lycklig då och då.

Jag har visst ljugit lite. Om en mast. Medresenären upp i Eiffeltornet förklarade för mig hur saker och ting egentligen ligger till. Här är sanningen:

Det där är den sista biten av Eiffeltornet. Jag antar att jag tittade för mycket neråt för att fatta att vi nästan var högst upp.

Det här är alltså bara ett kort från den töntiga andra våningen upp mot den "riktiga" våningen. Dit vi tog den härliga glashissen. Det är nog det bästa jag vet att åka i hissar rakt upp till toppen av Eiffeltornet.

I måndags skolkade jag lite för det får man ibland och så åkte vi till Champs Elysée och provade massor med solglasögon. Jag har äntligen hittat ett par som funkar. Det gör mig lite lycklig eftersom jag har ett solglasögonsproblem. På Champs Elysée ligger även den här bågen:

Och eftersom jag aldrig varit under Triumfbågen tyckte jag vi skulle gå dit. 

Och så här såg det ut där...

Ett snett kort på den okända soldatens grav...

Efter det styrde vi kosan mot Musé d'Orsay, men jag hade glömt att det var måndag och då är allt sådant stängt i Paris. Istället sprang vi på en bro med tusen små hänglås. 

 Jag tog kort och David blev utsatt för guldringstricket av en dum gubbe. Luriga människor... 

Istället styrde vi kosan mot kyrkogården Pere Lachaise. Där fanns det massor med syrener...

...och vi hittade Jim Morrisons grav intryckt bakom ett kravallstaket. Massor med cigaretter hade han fått av folk som varit där. Jag tänkte lite på Steffe och att han tjatat i ganska många år nu att jag borde se filmen om The Doors. Ja, jag får nog göra det när jag kommer hem.

 Sen tog kartläsaren täten mot Edith Piaff och Oscar Wilde. 

Han gick...

...och gick... 

Nästan framme hos Edith så blev vi informerade om att kyrkogården skulle stängas. Synd tänkte vi men tur ändå att kyrkogårdar alltid står kvar där man lämnat dem, ifall man skulle få för sig att hälsa på hos Edith och Oscar någon annan gång. 

Dagen då vi tog Eiffeltornet till en helt ny nivå

Den senaste veckan har det mest varit sjukstuga deluxe på Rue Beauregard. Har kunnat konstatera att franskt nässpray är skit, eller hitte på, att de har avdomnande halstabletter som ser ut som jättegott godis så man nästan vill äta upp alla på en gång men att de är förbaskat bra på sprutspray till halsen. Bra grejer. I söndags när vi var lite mindre allmänfara vågade vi oss ut till Eiffeltornet.

Det togs snyggbilder på det fina tornet...

...och jag försökte visa min entusiasm över att vi skulle ända till "the top of the topp"

Men sen kom vi dit och jag upptäckte att jag visst inte är höjdrädd längre. Konstigt men bra tänkte jag. 

Och så här långt ifrån var vi från självaste masten på Eiffeltornet. Ni kan förstå hur högt vi var. 

Efter att ha fotat från alla håll så bestämde vi oss för att åka ner till andra våningen igen, men det kändes bara urtöntigt...

...så då åkte vi ner, köpte glass och la oss i gräset en stund. Det är en fin sak att slumra till en stund och sedan vakna och ha Eiffeltornet precis framför ögonen. Kanske en jättefin sak. 

När vi hade vilat färdigt promenerade vi i  Trocadero och sprang på det bästa kvarteret. Synd att jag inte vet vad det heter men från och med nu ska det vara mitt favoritställe i Paris. En stund iallafall. 

Finaste kvällssolen hade det blivit när vi kom tillbaka... och vi bestämde oss för att gå lite sakta hem längst med Seine. Väl där var vi tvungna att dingla lite med fötterna över vattnet och vänta på att Eiffeltornet skulle tändas.

Jag tror aldrig man kan tröttna på Eiffeltorn.