Jag trodde att tiden skulle stanna upp när man var gravid. Åtminstone har jag alltid hört att det var det den gjorde. Att man längtade så mycket och att den där bebisen aldrig verkade vilja komma ut. Jag har visserligen fem veckor kvar, kanske sju eller så sitter jag i morgon bitti med en bebis på armen och fnissar åt hur det kunde ske så snabbt. Man vet ju aldrig. Och visserligen är det nu krämporna, som jag slapp efter det hemska illamåendet de första veckorna, börjar komma. Det är nu det känns som att jag har vatten i hälen när jag går, och det är nu jag har börjat få ont i magen så fort jag ska sova. När jag vilar. Så himla knäppt.

Jag är piller-rädd. Tycker det är hemskt onödigt att ta en huvudvärkstablett när jag själv fattar att huvudvärken kommer från att jag stressat, har ont i nacken eller vad det nu kan vara. Ännu mindre tycker jag om dem när jag vet att jag har en spikmatta i garderoben som botar sådant bums. Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på att lyssna på min kropp. Men, igår skrev farbror doktorn ut någon slags morfintablett så att jag skulle kunna få börja sova igen. Så då valde jag light-alternativet. Tack alvedonen för tre-timmar-i-sträck-sömnen. Idag känner jag mig nästan som en fet rosenknopp!

Jag skulle inte skriva för att beklaga mig, men hela min existens handlar lite om att tycka synd om mig själv just nu, så jag kunde helt enkelt inte stoppa det. Jag önskar att jag kunde vara en ognällig person, men jag är inte det. Det är lite som det är just nu.

Det jag hade tänkt skriva är att de här månaderna gick i ett andetag. Tiden flög iväg och alldeles strax finns det en liten bebis här. Igår satt jag uppkopplad ensam i tjugo minuter i ett litet rum och lyssnade på hans små hjärtslag. Så konstigt, fantastiskt det där är. I natt vaknade jag av att jag skrek rakt ut för att det kändes som att han skulle sparka ut magen på mig.

Han vill inte vara där. Vi skrattar åt att han redan är en liten personlighet. Att det aldrig gick att få bra bilder på honom på ultraljudet och att barnmorskan fnissade och fick ta det bästa måttet hon kunde på min mage i onsdags för att han inte ville ligga still. Jag tänker att jag en kväll någon gång i framtiden kommer ligga i hans säng och så berättar jag om att vi redan visste när han var pytte, pytteliten att han skulle bli en liten pojke med massor av spring i benen.

Det finns något i honom som jag känner igen i mig själv. Jag undrar vem han kommer vara när han kommer ut? Vad en blandning av han och mig kommer resultera i?

Bara kärlek.

What are days for? Days are to be happy in. Where can we live but days?

Den bästa grejen med att en gång haft en blogg som man skrev i nästan varje dag är att man alltid kan gå tillbaka och kolla vad man gjorde. Som idag, fast för två år sedan:

"Sådana där sommarmorgnar. När man suttit inne i en mörk källare och druckit saker som gjort en fnissig och lite yr. När man fått öva franskan med en fransman och alltid hittat en hand när man blivit rädd. När man kommer ut och upptäcker att natten blivit morgon och att solen nästan är uppe, och kanske är man hungrigast och tröttast i världen. Så på vägen hem få man flottiga pommes och även fast man har lite skoskav och nästan kissar på sig så gör det ingenting. För man får tusen pussar i pannan och blir bortpratad för att man ska tänka på något annat och vips så är man hemma, och man tänker att det är bra att inte ha något lokalsinne ibland för då skulle man inte bli så glatt överraskad.

Och sen får man somna, på en arm i en säng med fyra ben. I en lägenhet som ser grå ut av morgonljuset. I en stad som inte längre känns så stor.

Jag ska alltid tänka på den morgonen som en finmorgon."

Och inte för att jag på något sätt skulle kunna glömma bort den morgonen, eller den sommaren heller för den delen. Den ligger klar och detaljrik i mitt inre och jag kan till och med känna hur den doftade. 

Jag undrar vad det är som gör att vissa dagar stannar kvar och andra inte? För dagarna som stannar behöver inte vara mer speciella än andra. Egentligen.

Jag önskar jag kunde leva mer i nuet. För vips, så har tiden gått. Vips så har hästen hamnat hos fina fodervärdar igen och vips så har tiden på Rutger Fuchsgatan tagit slut. Allt det där är bakom. 

Vackra.

Fina.

Minnen. 

Och nu är det bara 6 veckor kvar tills den lilla pojken kommer in i våra liv, och kanske tyckte jag förut att det var fånigt när folk pratade om kärleksbarn. Men det är väl det han är? 

Vår kärlek i form av en liten, liten människa.

Jag tycker tiden flyger fram. Ibland vill jag att den ska göra det. Längtar lite efter ledigheten, för jag är trött i kroppen. Men mest skulle jag vill stoppa klockan lite. Jag vill inte att allt ska rusa iväg från mig och nu börjar syrenerna sakta dö. Och då dör jag också lite inombords. På samma sätt som när jag i slutet av sommaren ska åka och köpa jordgubbar och upptäcker att de inte finns längre. Så jag antar att jag kompenserar det med att äta två liter som jag gjorde idag. Med socker och mjölk. Fångar det lite.

Och så hade vi flyttat också. Från fina, fina Södermalm och kissbacken. Från övergångsställena som förstörde min snabbhet när jag skulle hinna med bussen på morgonen och från att somna när han satt vid datorn. Från världens finaste lilla lägenhet som jag en höstdag fick komma hem till. Där det bara alltid har funnits lyckligheter.

Men så hamnade vi här. Där det finns gamla tegelhus och gräs. Där hunden kan ligga på balkongen och kan gömma benet i garderoben eller i datorrummet eller under sängen. Där det finns badbrygga runt knuten och en ljusgrå Howardsoffa framför tv:n, där ljusrosa pioner vissnar på ett vitt bord som pappa sa byggdes på vinden den sommardagen vi skulle bära ner det och som har tefläckar från en tid i ett annat liv. Det finns en härlighet att få plats med sina saker igen. Det gör det.

Jag tror vi bara flyttade på lyckligheterna.