Och pirrig. Och förväntantsfull. Och kärkärkär. Och lycklig. Och luktar som en hel mintaffär efter besöket hos kiropraktorn idag. Men att det inte gör något. För han, som alltid låter mig somna på sin arm, trycker näsan mot min hals och säger att jag doftar Jenka. Och man kan ju inte annat än att gilla det.
Och att längta efter snö och minusgrader. Kom hit nu! Min mormor sa en gång till mig att snön lägger sig över världen och låter växterna vila en stund. Det är fint. Det är länge, länge, länge sedan nu. Långt, långt tillbaka när jag hade hår som räckte ända ner till rumpan och alltid ett sidenband i håret och hon gjorde världens godaste pannkakor i köket. Min mormor kunde pannkakor. Igår gjorde han och jag pannkakor. Jag skryter alltid över mina. Jag tycker att man kan få göra det ibland. De är ljusa och frasiga och superflottiga. Helst ska man bara ha socker på dem. Jag tänker alltid på henne när jag äter dem. Tänk att det ändå är rätt så fint att jag kan göra hennes pannkakor nu när hon inte längre finns i sitt kök på jorden.
Och att längta då. Att alldeles strax sätta ner fötterna i den parisiska världen igen. Att andas Parisluft och att få krama om min fina Ai. Och att gå på fincafé igen med henne och köpa bakverk som är som små konstverk och kostar en miljon. Hon är min bästa gå på cafévän. Mest för att hon är som jag och gillar allt som är sött.
Och köpa ett Eiffeltorn som ska stå på en bunt inredningstidningar när jag kommer hem och att gå till Ladurée och köpa macarons i finask. Mest är det asken jag vill åt. Och att strosa. Paris i december. Det smakar sött i min mun.
Och gå till det där stället vid Seine där jag alltid kommer att tänka på honom. Som att just den platsen är bara hans och min för att vi satt där en kväll och väntade på mörkret och att Eiffeltornet skulle börja blinka. Och jag var kär och det var han och jag.
Och kanske säga hej då till Paris på riktigt. Tacka för månader som blev det finaste avslut på dåligheter man kan tänka sig. Eller kanske inte, det blir nog bara ett Au Revoir till Paris den här gången också.
Och du. Tack för Rysslandsbilden. Nästa december borde vi gå där. I pälsjackor. Och dricka te. Och lyssna på berättelser om Anastasia. Precis som du sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar