Att vara glad i magen

Och pirrig. Och förväntantsfull. Och kärkärkär. Och lycklig. Och luktar som en hel mintaffär efter besöket hos kiropraktorn idag. Men att det inte gör något. För han, som alltid låter mig somna på sin arm, trycker näsan mot min hals och säger att jag doftar Jenka. Och man kan ju inte annat än att gilla det.

Och att längta efter snö och minusgrader. Kom hit nu! Min mormor sa en gång till mig att snön lägger sig över världen och låter växterna vila en stund. Det är fint. Det är länge, länge, länge sedan nu. Långt, långt tillbaka när jag hade hår som räckte ända ner till rumpan och alltid ett sidenband i håret och hon gjorde världens godaste pannkakor i köket. Min mormor kunde pannkakor. Igår gjorde han och jag pannkakor. Jag skryter alltid över mina. Jag tycker att man kan få göra det ibland. De är ljusa och frasiga och superflottiga. Helst ska man bara ha socker på dem. Jag tänker alltid på henne när jag äter dem. Tänk att det ändå är rätt så fint att jag kan göra hennes pannkakor nu när hon inte längre finns i sitt kök på jorden.

 

Och att längta då. Att alldeles strax sätta ner fötterna i den parisiska världen igen. Att andas Parisluft och att få krama om min fina Ai. Och att gå på fincafé igen med henne och köpa bakverk som är som små konstverk och kostar en miljon. Hon är min bästa gå på cafévän. Mest för att hon är som jag och gillar allt som är sött.

Och köpa ett Eiffeltorn som ska stå på en bunt inredningstidningar när jag kommer hem och att gå till Ladurée och köpa macarons i finask. Mest är det asken jag vill åt. Och att strosa. Paris i december. Det smakar sött i min mun.

Och gå till det där stället vid Seine där jag alltid kommer att tänka på honom. Som att just den platsen är bara hans och min för att vi satt där en kväll och väntade på mörkret och att Eiffeltornet skulle börja blinka. Och jag var kär och det var han och jag.

Och kanske säga hej då till Paris på riktigt. Tacka för månader som blev det finaste avslut på dåligheter man kan tänka sig. Eller kanske inte, det blir nog bara ett Au Revoir till Paris den här gången också.

Och du. Tack för Rysslandsbilden. Nästa december borde vi gå där. I pälsjackor. Och dricka te. Och lyssna på berättelser om Anastasia. Precis som du sa.

I övermorgon ska jag, Eda och Alba ut i skogen igen. Jag längtar. Efter henne. Efter att galoppera på mjuka skogsvägar. Efter att bara få vara tillsammans med dem. Många gånger har jag funderat på hur bra vi tre passar ihop. Hur mycket de där två är så mycket jag. Hur mycket de genom sin tysta existens betytt för mig, genom att bara finnas.

Ibland saknar jag dig så mycket att det känns som att mitt hjärta ska gå i tusen bitar.

♥

Drömmar

Och så satte den där längtan in. Längtan som en gång tillhört England och Paris. Den längtan heter nu Ryssland. Jag vill gå i snön vid Röda torget. Besöka Vinterpalatset och få reda på mer om Tsarfamiljen. Dricka ryskt te och äta ryska mjuka kakor. Och när jag pratar med min syster och hon tappar andan när hon berättar om Ryssland. Att hon har gått just där, vid granen med snön knarrande under fötterna. Då längtar jag lite till.

Kanske måste jag blunda lite för det som är olyckligt och titta lite extra på det som är lyckligt. Men jag antar att det är så livet är. Vart man än är.

Bon Hiver

Jag längtar efter vintern nu. Efter stora snöflingor. Efter kall luft som gör att man kan andas, på riktigt.

...och så lutade hans sig fram mot mitt öra. Nu! viskade han.

"Then the snow started falling
We were stuck out in your car
You were rubbing both of my hands
Chewing on a candybar.

You said, ain't this just like the present
To be showing up like this?
As a moon waned to cresent
We started to kiss"

♥

Ikväll...

ska vi ha gåshud och åka mot Globen och lyssna på de här:

När jag köpte biljetter till hans födelsedag i juni trodde jag att det skulle singla ner stora vita flingor nu. Ser dåligt ut med det idag. Mest bara dimmigt och höstig och varmt. Men mest bara lyckligt. Jag känner fredagskänslan, och det är en bra känsla. Vi slutade tidigare, gick långpromenad och hittade en stig och en fin mataffär där allt kostade en miljon. Och nu sover hunden nedanför ljusen i fönstret, han jobbar och skriver franska adresser och jag ska laga paj.

Ibland behövs kanske bara det.

Att dricka te...

i nya stora rosa koppen som passar perfekt ihop med den nya stora gråa koppen. Och att fundera. Över att jag det senaste året har suttit på så många olika ställen och druckit te och funderat. Tittat ut genom så många olika fönster. Drömt mig bort. Till Paris och Stockholm. Och när jag ser tillbaka så vet jag att det stämmer. Drömmar slår alltid in, bara man bestämmer sig.

Och till dig, för att livet med dig är det finaste liv jag någonsin levt.