Januari. Och kylan biter i kinderna och jag beklagar mig varje gång jag ska ge mig ut på en promenad att min Paris-mössa ligger i en kartong för långt bort. Gatorna är hala och lite snöiga och jag har fått ett lufthål i mina UGG:s.

Jag gillar vintern. Har alltid gillat vintern. Kommer alltid gilla vintern.

Jag har blivit kär också. I Södermalm. Tänk att jag i hela mitt liv trott att Stockholm inte var nått för mig. Pratat illa om det. Det finns ingen plats i världen jag hellre skulle vilja bo på, just nu, än här. Jag gillar trottoaren. Att det tar en minut att gå till havet, en minut till Hemköp (Ja, och ångest-ICA också, fast dit går man inte för där blir jag bitsk) fem minuter till skogen, två minuter till backen där vi alltid säger: "ja, det här kunde ju vara vilket litet ställe som helst, ja det känns nästan som Högsby. Det är ju det som skiljer Stockholm från Paris" och så går vi upp för trappan och vips är vi framme i hundrastgården och så står vi där och är lyckliga i magen alla tre.

Och detoxen. Den tog slut på kvällen efter tio dagar. Heja oss! Det firade vi med potatismos (gjord med nya mixerstaven, ej att rekommendera) och panerad rödspätta. Och konstaterade att vi kunde ha fortsatt ännu längre. Jag tror mest att vår hjärna tog slut på nyttiga recept, och jag behövde kolhydrater och kände mig matt. "David, tycker inte du att mina handleder ser tunna ut?" Ibland är jag ganska töntig. Jättetöntig. Ännu mer när jag detoxar.

Igår köpte jag godis för första gången. Och ja, vår nyttighetstid gav resultat. Jag åt och mådde illa halva kvällen och kunde inte titta åt den där påsen förrän ikväll, åt några igen och nu sitter jag här. Bra. Det finns ett stopp på sockret och det var det jag ville hitta.

Jag gillar vintern. Har alltid gillat vintern. Kommer alltid gilla vintern. Men jag tror jag längtar lite efter våren. Lite, lite grann iallafall.