Hösten

...och jag jagar kappa. Till förbannelse. Hur svårt kan det vara. Precis jättesvårt. Bah!

Lördag. Och vi, han och jag, har omedvetet skaffat oss en härlig lördagstradition, vilket innefattar att sova länge, länge och sedan strosa på gatorna (dock aldrig utanför Södermalm, för hu för att vara någon annanstans än här) och sedan äta frukost/lunch/middag och efter det hamnar vi oftast i några inredningsaffärer och jag drömmer om soffor med raka linjer, kelim-mönster och att det vore fint med ett matbord och att vi nog måste, måste köpa grannens lägenhet.

Det vore bra.

Och så längtar jag efter min häst. Kanske ännu mer soliga höstdagar som den här. Men när vintern har varit och marken är mjuk och träden ljusgröna igen så är hon här. Så jag tröstar mig med det, när hjärtat saknar för mycket.

...och så fanns det stunder när han ringde, och jag satte mig i den vita trappan och jag hade alltid raggsockor och det var alltid snö, snö, snö. Och så berättade han, viktigheter och oviktigheter och jag brukade luta huvudet mot trappräcket.

Och blunda.

Och lyssna. 

För hans röst var det finaste jag någonsin hört. 

Sommar

Jag önskar att den hade bestått av lite fler soliga dagar, lite fler långklänningar och mer än noll antal kvällsdopp. Lite mer hästar och tidiga morgonturer innan det blir för hett. Lite mer brunbrända ben och smutsiga barfotafötter. Mest lite mer sommar.

Tur att det kommer en ny nästa år!

i will remember your small room 

the feel of you

the light in the window

your records

your books

our morning coffee

our noons

our nights

our bodies spilled together

sleeping

the tiny flowing currents

immediate and forever

your leg my leg

your arm my arm

your smile and the warmth

of you

who made me laugh

again.

charles bukowski

De där sommarkvällarna. Jag önskar att man kunde spara lite på burk.

Det vore behändigt om jag kunde börja skriva lite igen. För i mitt huvud snurrar det. Ord och texter som blir kapitel och böcker, men som aldrig kommer ner och sparas. Och kanske är det synd. Eller så är det det inte.

Idag har jag ätit en hel liter jordgubbar själv. Med socker och vispad grädde. Fångat sommaren som håller på att rinna ur mina händer. Fått se bilder på en klänning som en fin vän har sytt åt mig i Paris och som nu är på väg till ett regnigt Stockholm. Den var mörkblå med små, små prickar och jag tänker att det är fint att hon kan veta.


❤

Finheter

Man går ju av lite. Kände ingen de som gifte sig från en bild som jag inte riktigt kan sluta titta på från min Pinterest. Urtjusig brud och nu fick jag se bröllopet också. Internet alltså.

Källa

Att aldrig glömma doften av Louise Odier.

För himmelskt doftade hon.

Eller hur den här valpen som jag döpte till Alba stal mitt hjärta. Tusen gånger om.

           
 Eller att januari 2011 var så kall som bara januari 2011 kunde vara och att Eda hade frost i mustachen.

Eller att hon och jag tillbringade morgonen på en brygga i maj och hopplöst nog trodde att sommaren var här.

Eller att det redan gått två år sen det här fotot togs och att det då bara var 6 månader kvar till jag skulle bo i Paris. Men det visste jag inte då, den dagen.

Eller att promenaden runt Årstaviken var himmelsk härom veckan.

     
 Eller att Alba läääängtade efter att ge sig iväg förra torsdagen. "Ska vi inte åka snart?"

Eller att vi hamnade bakom den här gräddvita Morgan på midsommarafton. Och man vet ju vad man tänker när det händer: Alltid ett bra tecken på något.

Eller att jag gjorde mitt livs första tårta samma dag, hemskt underligt att jag aldrig gjort någon, men så kan det vara.

Eller ett precis nyskickat mms som fick mig att le. På en trollunge som jag är moster till.

Jag har letat bilder idag. Sprungit på tusen minnen som råkade hamna på en bild. Känt dofter som bara finns i mitt huvud nu, känslor i kroppen som kändes där och då. Längtan tillbaka till en del tillfällen, små leenden åt ställen där jag en gång var och där och då tyst för mig själv tänkte: snart är det här också ett minne som du kan plocka fram om du vill.

Och det, det är ju så behändigt att det inte är klokt.

Och så helt plötsligt kom sommaren. Eller kanske en föraning av den, och genom öppna fönster blåser ljummen syrendoftsvind in i den lilla lägenheten. Och hunden, som börjar bli lite för vit om nosen, ligger utslagen i värmen och njuter av att det börjar bli kväll och svalt.

Och mitt i allt pågår livet. Som det alltid gör. Jag får skogslängtan då och då. Parislängtan då och då. Och en dag är jag ganska säker på att jag kommer få Stockholmslängtan. Jag är helt enkelt lite så. Längtansfull.

Och maj går mot sitt slut i år igen. Jag fyllde 31 år och hittade ännu ett paket under kudden när jag skulle lägga mig. Så jag grät lite igen, över honom, för att han är den finaste jag någonsin mött och inte är medveten om alla små, små saker han gör som rör runt i hela mitt hjärta.

Och så kom jobbet. Jobbet med glada människor och mjukglassmaskin i lunchrummet.

Maj. Den bästa månaden.

Jag har en tendens att snöa in mig på grejer. I mitt liv har det handlat om att jag har haft perioder som "fruktsallad-till-frukost-perioden", "ägg-och-kaviar-mackor-perioden", "stuvningsperioden"(den handlade mest om scrambled eggs och champinjonstuvning. Bra kombo kan meddelas), "måla-allt-vitt-perioden"(den delar jag dock med ganska många), "tofs-på-huvudet-perioden","mjuka-grå-t-shirts-perioden"(den hade jag med Mallan och då gick vi i klädaffärerna och ohh:ade över mjukheten på tröjor) och "Paris-perioden". Fast den går knappast in som en period. Paris är mer en evig förälskelse.

Vad jag skulle komma fram till är att jag i dagsläget känner ett enormt behov att köpa ett par knallrosa joggingskor. Och allt med Kelim-mönster. Hemskt gärna en kofta eller en stor matta till soffgruppen som vi inte äger. Och helst, skulle jag vilja måla allt äpple/mint/ljusgrönt.

Ja, de där cravings:arna.

Och lördagen; den har varit som lördagar är mest. Lite slö, lite för mycket godis från igår. Te-affärsbesök, vilket innebar tekopps-tittande och te-inköp. Te-affären här är den bästa jag sprungit på. Lite strövande på gatorna och längtan efter allt jag ska handla snart. Mat på bästa thaien och så var vi och klämde på sötpotatis och mandelpotatisar på Urban Deli och jag hittade en fin flaska fransk citronlemonad. Sen hämtade vi Alba och gick till hundrastgården och hon fick springa av sig lite och skälla på hundarna som leker för mycket.

Tanten. Nu ligger hon och snarkar och är tröttare än trött.

❤

Fredag

Idag kom David hem med en fisk till mig. Och jag kände mig som tio igen och blev pirrig i magen. Nyinköpta fiskar i påsar gör mig lycklig. Helst när det är just den sorten man längtat efter. Ja, man skulle kunna säga att slöjstjärts-samlingen är komplett nu. 

Annars har det mest regnat här. Ja, en hel dag regnade bort och jag blev sugen på att skriva igen.

Med en penna. På ett papper. Ibland tror jag att det är där skrivkrampen sitter. 

I kväll har vi varit och tittat på den här tjejen:

David brukar bli lite fnissig, och berätta att han en gång fick en kram av henne så fort hon är på tv. Så, det fanns en oro att jag inte skulle få med honom hem igen.

Men han följde med.

Tur det tycker jag.

Att ha tid

 Källa

Det är konstigt det där med tid. Just nu har jag så mycket tid att jag inte hinner med någonting. Förut var jag konstant stressad. Flängde runt. Jobbade, pluggade, red, tapetserade nåt rum, målade något vitt. Konstant hjärtklappning och lite dåligt samvete. Mest kanske för att jag la minst tid hos min häst. Det som var viktigast och där jag mådde som bäst. Knäppt hur man prioriterar. Hon och min utbildning är det enda som finns kvar nu av de åren.

Det måste finnas en balans och jag vill snart hitta den. Där det är lagom. Av allt. Lagom jobb, lagom fritid, tid att tänka, tid att skriva. Tid att hitta inspirationen igen.

Tills livet får lagom med tid till allt så roar jag mig med att ha hur mycket tid som helst. Tar promenader i solen, bakar muffins, skrattar på kvällarna när han jag delar livet med kommer hem.

Tar vara på allt som är lyckligt i mitt liv just nu och försöker vara i det. Varken vara i det förflutna eller i framtiden utan bara mitt i.

Lyckligheter.

Jag är glad att den här vecka alldeles strax är färdig. För fy tusan för den. En av "Tord"-fiskarna dog, jag ramlade i trappuppgången och fick en lårkaka (kan vara ett stort blåmärke också, det är hur mycket schvung man vill ha i historien när man återberättar den) Alba fick tillbaka sitt eksem, jag fick en stor besvikelse-klump i magen i måndags och en lite mindre idag. Ja, och så skaffade jag mig ett sår i pannan  så att jag på allvar funderade på att klippa lugg. 

Men ja, annars så leker livet. Det gör det. På riktigt.

Hihi!

Alltså. Om jag bakade lite lite mer cupcakes. Då skulle jag behöva ett cupcakes-Pariserhjul. Urtjusigt till någon tebjudning. Och väldigt befogat att förvara i något skåp i det lilla köket.

Åh, det är vårigt idag! Så där vårigt att jag vill öppna fönstren på vid gavel, såpa golven, köpa de där gula, cerisa, vita och ljusrosa ranunklerna, som jag springer förbi varje dag till jobbet, och göra en jättebukett och så vill jag måla... något i ljusgrönt/turkost. Blundar jag så är det det där lilla bordet ute i pappas ladugård som skulle passa galant i just den färgen. Kan inte komma på någon bättre färg att måla med just nu.

Förövrigt så har jag skaffat mig pinterest. Bästa grejen just nu. Varje gång jag går in på min sida kan jag se en del av mig själv och det kan ju alltid vara bra att se. För det har ju hänt, att jag har glömt bort vad jag egentligen gillar.

Här finns jag!: pinterest.com/kajsamatilda och den enda som följer alla min boards är en av mina favoritbloggare Lottilou

Ja, sånt gör mig också lite lycklig i magen.

En söndag i mars

Söndagspromenad med bästa killen och bästa hunden. Och våfflor tills man mår illa och måste söndagsvila i sängen.

Och igår flyttade fyra nya familjemedlemmar in i akvariet; Tord 1 och 2, Ylva och den lilla som är lite fel sort. Men hon är ganska bra iallafall. När jag tänker efter.

Och nu ska jag, med skrivkramp, författa ett brev till Paris. Tycker det är hemskt trevligt att hitta ljusblåa brev stämplade i Paris på hallmattan och om de ska fortsätta ramla in antar jag att jag måste skriva lite jag också.

Så, dags för det!

Le printemps

Vår. Allt låter så fantastiskt mycket vackrare på franska.

Idag har Alba och jag vårsols-promenerat längst med havet och jag tog på mig vårjackan för första gången det här året.

Men mest har jag fått skrivkramp. Det är lite synd när jag tänker efter för jag tycker att det är hemskt kul att skriva... Men nog om det! Nu ska det bakas blåbärsmuffins med frosting! Mina smaklökar tycker att det låter som en ypperligt bra idé.

C'est dimanche!

...och solen lyser och våren är på väg! 

Vi fnissade lite åt det igår när vi var ute och gick, att alla slänger på sig vårjackor och solglasögon och ett vår-leende. Som om att de inte visste. Som om att den här våren skulle vara annorlundare än alla andra vårar. Som om att den här våren aldrig skulle innehålla en sådan där morgon när man drar upp rullgardinen och möts av ett vinterland igen. Våren är ju lite så. Den har lite svårt att bestämma sig. Samtidigt är jag inte den som är den. Vad vet jag. Det har kanske hänt någon vår att våren kom i mars och stannade. 

Idag är det ett år sedan jag åkte till Paris. Ett himlans fint år har det varit sen dess och en himlans massa fina år ska det komma. 

Jag har det på känn. 

Vissa dagar. När det känns lite hopplöst. När man letar jobb men inget händer, fast att man innerst inne vet att det snart händer. För livet är ju så, en dag kommer jag att vakna och ha alldeles för mycket att göra igen. Så jag håller andan en sekund till, som jag brukar göra, så kommer den biten också falla på sin rätta plats. 


Sådana dagar när man söker jobb, som man kanske egentligen inte vill ha, är det fint att hitta ett brev från Paris på dörrmattan. Brev från Paris, bästa stället att få brev ifrån. Och plötsligt upptäcker man att det är sol utanför fönstret och man ler och längtar lite och läser textrader som man behövde höra precis idag: "I know there are many, many different paths to the same future, and just because things don't go exactly as planned, it's not the end of the world and most certainly doesn't mean that your dreams won't come true one way or another"


Lite som att hon läste mina tankar. Jag vill gärna tro att saker kommer till en när man behöver dem. När man minst anar det så finns de där. 

Måndagen den 28 februari 2011

"Ibland, som när man är mitt uppe i en vecka då allt som varit ens liv, ens vardag helt plötsligt tar slut. När ingenting är som det var. När man får ta höger i rondellen istället för vänster, när man kommer på att det aldrig mer kommer komma sådana där fredagar efter jobbet då man var tvungen att stanna och köpa ostbågar och hyra film på vägen hem. Att man aldrig mer ska gå den där rundan runt havet och att man aldrig mer kommer hem till det där lilla huset. Att alla kvällar, alla morgnar, alla dagar bara är minnen nu. Att det som var bara är en historia. I mitt huvud.

I sådana ögonblick känns det som att livet bara handlar om att vänja sig. Kanske att kasta sig ut då och då för att se vart man hamnar.

Kanske att våga flyga lite.

Eller som ibland, när man sitter på ett golv i en alldeles för stor stad och äter ostmackor som fastnar i gommen och det är tända ljus i fönstret och man skrattar åt konstiga saker och att man somnar på en arm och sover i två dagar men hade kunnat sova i tre om man bara fått. Och att man innan man somnar funderar på vita hus, som mest bara handlar om väggar och golv och tak, och kommer på att livet mest egentligen bara handlar om människor.

Om andetag och någons halspuls mot näsan."

Jag behöver min häst. Punkt på den.

Så nu planerar jag och dagdrömmer och letar stallplats och försöker hitta lösningar på hur det ska gå att ha en häst när man bor på Södermalm. Och det kommer ordna sig. För det gör det ju alltid.

I höst är hon hos mig igen och då är alla delar jag behöver i livet på samma plats. En David, en Alba och en Eda. Kan inte bli bättre än bra.

Brr!

Den stora staden är kall idag, men det ger mig bara en extra anledning att trycka i mig fler semlor. Jag tror det kan vara bra med lite extra fett när man fryser om näsan inomhus.

Helgen har mest bara handlat om att sova, dricka rödvin, leka med hunden som beter sig som en valp och tror att alla vi möter när vi är ute är en ny lekkompis, äta världshistoriens fetaste potatisgratäng (men god var den) dricka baljor med grönt te och berömma den nya rullgardinen som Davids chef hjälpte oss att sätta upp i fredags. Ja, och skälla på akvariefisken då för att han är dum och jagar den andra (vi skulle ha köpt slöjdstjärtar som jag sa) och fått till svar att den kommer vara borta en dag när jag  kommer hem om jag inte slutar tjata. Och det vill man ju inte, så jag antar att jag får bita mig i tungan och bara försöka fostra den när jag är ensam hemma.

Och idag har vi haft Östersundsbesök vilket resulterade i promenad på gatan med den franska flaggan, räckmacka, tillfredsställelse av mitt Coca Cola-behov, ventilering av livet, te-drickande och ofrivilligt UFC-tittande med egen speaker i sängen och prat om en fjällvandring. Jag vill, jag vill, jag vill!

Nu - dags att ge sig ut i kylan med den lilla hunden.

"Now my life is sweet like cinnamon"

Snöiga dagar när små prinsessor kommer till världen. Välkommen hit lilla, lilla du.

Idag gick jag tidigare från jobbet. Kom hem och drog min cerisefärgade tröja över huvudet och bytte till min vita skjorta. Sprang ut på den lyckliga gatan med fjärilar i magen. Hittade porten, som låg granne med porten med den stora franska flaggan som han och jag ägnade nästan en hel sommar till att fundera ut vad det var för ställe. "Där borde du jobba" Ja, det borde jag och så kunde jag se mig själv cyklandes fram och tillbaka på den fina gatan.

Sprang uppför trappor med kalla kinder och snorig näsa och visades in på ett kontor med mörka golv och vita väggar. Den finaste kombinationen jag vet. Tog i hand: Hej, hej, Matilda heter jag och tycker om att skriva.

Knöt en kontakt för framtiden och kom ett steg närmare något jag verkligen vill jobba med. Nu håller jag en tumme eller två att de helt plötsligt ska känna ett behov efter någon som mig.

Jag tycker det är dags för mig nu. Ta mig tusan att det är det.