Den lilla lägenheten är tyst och stor. Och sängen. Det är inte alls samma säng längre. Där man alltid är trött och varm och trygg. Det är så mycket plats att jag inte längre vet vart jag ska placera min kropp. Så det blir någonstans i mitten, med en suck.
Och hunden. Som så fort hon hör steg i trappan lyfter upp huvudet och spetsar öronen; Är det han? Är det han? Är det han? Åh, nej. Och en suck och en sur blick mot mig och så ner med huvudet. Även fast hon i vanliga fall känner igen hans steg och springer till dörren bara han öppnar porten... Som vaknade mitt i natten och ställde sig vid dörren och viftade på svansen. Det är han! Han kommer hem nu! Hurra! Ameh ååååh! och sura tunga steg tillbaka till filten
I morse när jag vaknade låg den lilla hunden under hans skrivbord och sov. Ihopkrupen som en liten boll. Och jag fnissar lite åt oss. Hur knäppa vi är som saknar någon som bara ska vara borta i två dagar. Hur varm jag blir i hjärtat av att se min hund reagera på ett sätt jag aldrig sett henne. Och ja, jag förstår henne.
Vi längtar ganska mycket efter dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar