Jag har haft två fina dagar i Paris. Paris i regn. Paris med bakelsefika och frukostcrepês med nutella på en trappa i Montmartre. En halvtimmes köande för en vacker ask med macarons från Laduree. Macarons smaksatta med rosblad, mandel, kastanj, hallon och pistage. Mmm...

Jag har strosat i mina hemtrakter runt Operan. Och konstaterat att det är det som är Paris för mig. Det som känns hemma. Tittat in mot Rue Beauregarder och vinkat hej, det var länge sen. Sprungit snabbt på gatorna i regnet och fått ett stort leende från en paraplyförsäljare, och funderat på filmen Midnight in Paris, och hur mycket den handlade om hur vackert Paris är i regn. För det är det.

Köpt paket i kartong med crepepapper till två små systerdöttrar, letat babyfilt som en galning till en vän som jag tyckte skulle ha en parisisk, men fått ge upp. Köpt ett stort Eiffeltorn nedanför Sacre Coeur, för det är där man ska köpa sina Eiffeltorn. Det vet man ju. Druckit rödvin i en pytteliten lägenhet och tittat på fina teckningar, fått kindpussar och blivit vinkad till högt uppe från ett fönster.

Men längtat hem. Hur mycket som helst. Och att kunna få längta hem är en fin sak att göra när det var så länge sedan jag gjorde det. För att få komma hem när man suttit fyra timmar extra på flygplatsen för att en stackars fågel flugit in i motorn, är kanske det bästa. Att öppna dörren där det är varmt och tryggt och få pizza och sen krypa ner nyduschad i sängen och somna till Nigellas julstök. Det var så skönt att jag nog sa det tusen, tusen gånger igår.

Och idag, istället för att springa ut i julstressen stannar vi hemma hos en liten hund som inte mår så bra. Som bara kan äta pyttelite ris och knappt inte det. Som är ynkligast i världen och som i natt hade dragit sin filt från fönstret ända fram till vår säng. Sånt får mig att vilja gråta. Lilla, lilla tusse.