Nästan varje morgon när jag börjar vakna börjar även min hund röra på sig från sin plats vid kakelugnen. Hon reser sig upp, sträcker på sig och gäspar jättehögt. Sen smyger hon fram till min sida av sängen. Hon brukar stå där och vifta på svansen som oftast slår emot elementet. Sen lägger hon huvudet på sängen. Och väntar. Hon andas knappt. Ibland låtsas jag inte om henne. Ligger så stilla jag bara kan. Fast hon är hund och hundar förstår lite mer så det går aldrig att lura henne att jag inte skulle vara vaken. Ibland sticker jag ut en tå eller en hand till henne. Då hoppar hon nästan av lycka, springer och hämtar sin hund och sätter sig på mattan i klädkammaren och tittar på mig. Väntar på att jag ska resa mig upp från sängen och säga de magiska orden: Vill du ha mat?

Ibland, när det är min tur att släppa ut hästarna är det jag som väcker henne. Jag brukar lägga mig på knäna och krama henne. Lukta på henne. Hon luktar gott. Sen går jag ner, stressar runt för jag är ju så. Tar ner kopplet och ropar på henne att hon ska komma ner. Men det är helt tyst. Så jag ropar lite till. Sen blir jag sur och börjar kalla henne Alba Johansson. Det gör man när man blir lite arg. Oftast slutar det med att jag får gå upp och hämta ner henne. Får lyfta in henne i bilen, gräla på henne "jag har inte tid med det här, ska du vara ensam hemma hela morgonen då?" Sen sitter vi där och surar i bilen. Hon i bagagen och jag vid ratten.

När jag gick i terapi var det bara när vi råkade prata om henne som jag lyckades framkalla en enda tår. Ingenting annat, all skit, allt förflutet. Inget av det gjorde att jag grät. Bara hon som fick min röst att brista lite. Mest är det nog för att hon alltid funnits där. Att det var hon som under flera månader tvingade upp mig ur sängen. För annars hade jag nog valt att tillbringa min dag där. Under täcket och bara väntat på att livet skulle komma av sig själv.

Jag vet inte hur det känns att ha barn. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få veta det heller. Men jag vet vad det är att ha henne.