Ibland, som när man är mitt uppe i en vecka då allt som varit ens liv, ens vardag helt plötsligt tar slut. När ingenting är som det var. När man får ta höger i rondellen istället för vänster, när man kommer på att det aldrig mer kommer komma sådana där fredagar efter jobbet då man var tvungen att stanna och köpa ostbågar och hyra film på vägen hem. Att man aldrig mer ska gå den där rundan runt havet och att man aldrig mer kommer hem till det där lilla huset. Att alla kvällar, alla morgnar, alla dagar bara är minnen nu. Att det som var bara är en historia. I mitt huvud.

I sådana ögonblick känns det som att livet bara handlar om att vänja sig. Kanske att kasta sig ut då och då för att se vart man hamnar.

Kanske att våga flyga lite.

Eller som ibland, när man sitter på ett golv i en alldeles för stor stad och äter ostmackor som fastnar i gommen och det är tända ljus i fönstret och man skrattar åt konstiga saker och att man somnar på en arm och sover i två dagar men hade kunnat sova i tre om man bara fått. Och att man innan man somnar funderar på vita hus, som mest bara handlar om väggar och golv och tak, och kommer på att livet mest egentligen bara handlar om människor.

Om andetag och någons halspuls mot näsan.

Att flyga utan vingar...

Nästan varje morgon när jag börjar vakna börjar även min hund röra på sig från sin plats vid kakelugnen. Hon reser sig upp, sträcker på sig och gäspar jättehögt. Sen smyger hon fram till min sida av sängen. Hon brukar stå där och vifta på svansen som oftast slår emot elementet. Sen lägger hon huvudet på sängen. Och väntar. Hon andas knappt. Ibland låtsas jag inte om henne. Ligger så stilla jag bara kan. Fast hon är hund och hundar förstår lite mer så det går aldrig att lura henne att jag inte skulle vara vaken. Ibland sticker jag ut en tå eller en hand till henne. Då hoppar hon nästan av lycka, springer och hämtar sin hund och sätter sig på mattan i klädkammaren och tittar på mig. Väntar på att jag ska resa mig upp från sängen och säga de magiska orden: Vill du ha mat?

Ibland, när det är min tur att släppa ut hästarna är det jag som väcker henne. Jag brukar lägga mig på knäna och krama henne. Lukta på henne. Hon luktar gott. Sen går jag ner, stressar runt för jag är ju så. Tar ner kopplet och ropar på henne att hon ska komma ner. Men det är helt tyst. Så jag ropar lite till. Sen blir jag sur och börjar kalla henne Alba Johansson. Det gör man när man blir lite arg. Oftast slutar det med att jag får gå upp och hämta ner henne. Får lyfta in henne i bilen, gräla på henne "jag har inte tid med det här, ska du vara ensam hemma hela morgonen då?" Sen sitter vi där och surar i bilen. Hon i bagagen och jag vid ratten.

När jag gick i terapi var det bara när vi råkade prata om henne som jag lyckades framkalla en enda tår. Ingenting annat, all skit, allt förflutet. Inget av det gjorde att jag grät. Bara hon som fick min röst att brista lite. Mest är det nog för att hon alltid funnits där. Att det var hon som under flera månader tvingade upp mig ur sängen. För annars hade jag nog valt att tillbringa min dag där. Under täcket och bara väntat på att livet skulle komma av sig själv.

Jag vet inte hur det känns att ha barn. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få veta det heller. Men jag vet vad det är att ha henne.

Lånad från tatoologist

En bild jag sprang på för några dagar sedan och inte kan sluta titta på. Inget speciellt med den egentligen, den är bara fin. Så jag tänkte att han kunde få sitta här.

Att packa ihop

www.daydreamlily.com

Jag äger tusen vinglas. Det är konstigt för någon som inte dricker vin. Jag äger tusen tekoppar. Mindre konstigt med tanke på att jag dricker te mest hela tiden. Jag är trött på de där vinglasen, vet inte hur många gånger jag har packat ner dem, flyttat och sen packat upp dem. Eller det vet jag egentligen. Jag räknade igår. Det här blir tolfte gången på åtta år som jag flyttar. Jag tycker någonstans att det är lite galet. Men livet var ganska galet så det är måhända inte så konstigt att vi hela tiden flyttade. Precis som att vi hela tiden behövde ny luft, nya ställen som skulle bli lyckliga.

I alla fall, så har jag packat massor idag. Det slog mig, när jag stod på en stol och balanserade på tårna för att nå till den översta hyllan, att det inte var så länge sedan jag stod där. På exakt samma ställe och att min mamma packade upp de där jäkla vinglasen och langade över dem till mig. Att den dagen var ganska mysig för vi hade börjat flytta in och det var spännande att få leva i det man hade renoverat i ett halvår.

Jag är alltid sentimental när jag flyttar. Jag gråter alltid när jag stänger dörren för sista gången, för man vet ju att man aldrig mer kommer få en chans att öppna den igen. Och jag gillar nog inte avsked, även fast livet till stor del handlar om dem. Att möta och sen ta farväl.

Jag vet inte hur det kommer kännas den där sista dagen i det här huset. Dagen då jag stänger igen den finaste svartaste dörren som jag valde till huset som alltid ska få vara vitt. Det kommer nog kännas för det representerar så mycket mer. Kanske för att det fanns något i det här huset som vi trodde på. Inte att vi skulle leva där hela livet, gifta oss, skaffa barn. De sakerna fanns aldrig. Mer kanske att det var något som knöt ihop oss. Jag vet inte och jag har slutat fundera, och det är nästan det finaste.

"Ganska ofta när jag träffar honom brukar jag sätta ringen som jag har på pekfingret på hans nästipp, och jag tänker att det är en fin sak att det finns näsor som är perfekta för en pekfingerring."

Jag kände för det...

...så därför bloggar jag. Eller blöggar. Allt blir så himla mycket mer kul om man lägger till ett ö där det ska vara ett o. Ja, det är humor för mig ja.

Jag har sålt min tv-bänk till de som köpt huset idag. Kjelle, som jag brukade kalla honom när jag skulle vara rolig, tyckte att jag betedde mig som en koförsäljare. Måhända kom mina bondgener fram, vem vet. Såld blev den i alla fall.

De nya ägarna var här idag och mätte för sin parabol som ska upp på balkongen. Det är tur att vi alla är olika. En del gillar paraboler på balkonger och en del gör det inte.

Jag flyttar lätt den här gången. Har gjort någon slags sport i att få så några flyttkartonger som möjligt. Sen kom pappa hit och sa att "jag har ett helt rum på bruket med dina saker, och fullt med Barbiedockor ute i ladugården (eller lagårn som vi säger där jag kommer ifrån)" och då fick jag lite svårt att andas.

Nästa helg ska vi tömma det mesta i huset. Pappa har ångest: "jag hatar att flytta saker, det är det värsta jag vet" Mina kära svågrar (eller svågrisar det låter roligare)  var här och fikade förra veckan och kollade in mitt skåp som ska ned från övervåningen. De sa att det inte var några problem "bara att plocka ut lådorna så blir det lätt" De vet ingenting och jag sa inget. Det är det tyngsta skåpet jag någonsin mött. Jag försökte avbryta hela grejen den hösten, när det flyttades upp till sovrummet, för jag trodde på riktigt att någon skulle dö. Men det blir nog bra. De tränar ju mycket de där två. Eller inte.

Min finaste Göteborgsvän var hemma i helgen. Hon fyllde 26 år igår. Snart är hon lika gammal som jag. Hon är psykolog och ibland pratar vi psykologisnack. Till slut fick jag samma värk i huvudet som jag fick då jag gick i terapi. Den där känslan när man tänker så mycket och kommer på grejer man gör som kanske är lite konstiga. Egentligen. Så då blev vi bara vänner igen, och åt tårta och drack vin. Ibland låtsas jag att jag tycker om vin. Egentligen tycker jag det smakar skit. Fast igår, när jag drack en halv klunk och fick gräddig tårta till var det faktiskt ok. Jag önskar att jag var en sådan där människa som säger att de ska hem och ta ett glas vin. Det låter trevligt. Jag festar till det med choklad när jag ska ha kalas i min ensamhet. Sen får jag alltid avsluta det med en samarin. Inte så flärdfullt. Det händer även ganska ofta att jag blir sugen på samarin. Definitivt inte flärdfullt och inte heller så hälsosamt.


Ja, och sen har jag bytt bilden på mig själv här på bloggen och fått ett halvt vredesutbrott för att jag har någon ny slags variant av photoshop som är helt fel. Kanske kan det vara så att jag inte minns, men det tror jag inte. Skulle i alla fall spegelvända den där bilden för man får ju inte ha en bild som tittar ut från texten. Det vet ju alla. Men det gick inte. Så jag får väl sitta där och vara lite svår, och kolla åt fel håll. Lite så där som jag är IRL, som vi säger vi som är i bloggsvängen.

Igår mötte jag en gräddvit Jaguar. Inte från 1979 dock, mer från 2003 kanske och jag tänkte att det var en fin sak att möta för jag har aldrig mött en gräddvit Jaguar.