Vissa dagar. När det känns lite hopplöst. När man letar jobb men inget händer, fast att man innerst inne vet att det snart händer. För livet är ju så, en dag kommer jag att vakna och ha alldeles för mycket att göra igen. Så jag håller andan en sekund till, som jag brukar göra, så kommer den biten också falla på sin rätta plats. 


Sådana dagar när man söker jobb, som man kanske egentligen inte vill ha, är det fint att hitta ett brev från Paris på dörrmattan. Brev från Paris, bästa stället att få brev ifrån. Och plötsligt upptäcker man att det är sol utanför fönstret och man ler och längtar lite och läser textrader som man behövde höra precis idag: "I know there are many, many different paths to the same future, and just because things don't go exactly as planned, it's not the end of the world and most certainly doesn't mean that your dreams won't come true one way or another"


Lite som att hon läste mina tankar. Jag vill gärna tro att saker kommer till en när man behöver dem. När man minst anar det så finns de där. 

Måndagen den 28 februari 2011

"Ibland, som när man är mitt uppe i en vecka då allt som varit ens liv, ens vardag helt plötsligt tar slut. När ingenting är som det var. När man får ta höger i rondellen istället för vänster, när man kommer på att det aldrig mer kommer komma sådana där fredagar efter jobbet då man var tvungen att stanna och köpa ostbågar och hyra film på vägen hem. Att man aldrig mer ska gå den där rundan runt havet och att man aldrig mer kommer hem till det där lilla huset. Att alla kvällar, alla morgnar, alla dagar bara är minnen nu. Att det som var bara är en historia. I mitt huvud.

I sådana ögonblick känns det som att livet bara handlar om att vänja sig. Kanske att kasta sig ut då och då för att se vart man hamnar.

Kanske att våga flyga lite.

Eller som ibland, när man sitter på ett golv i en alldeles för stor stad och äter ostmackor som fastnar i gommen och det är tända ljus i fönstret och man skrattar åt konstiga saker och att man somnar på en arm och sover i två dagar men hade kunnat sova i tre om man bara fått. Och att man innan man somnar funderar på vita hus, som mest bara handlar om väggar och golv och tak, och kommer på att livet mest egentligen bara handlar om människor.

Om andetag och någons halspuls mot näsan."

Jag behöver min häst. Punkt på den.

Så nu planerar jag och dagdrömmer och letar stallplats och försöker hitta lösningar på hur det ska gå att ha en häst när man bor på Södermalm. Och det kommer ordna sig. För det gör det ju alltid.

I höst är hon hos mig igen och då är alla delar jag behöver i livet på samma plats. En David, en Alba och en Eda. Kan inte bli bättre än bra.

Brr!

Den stora staden är kall idag, men det ger mig bara en extra anledning att trycka i mig fler semlor. Jag tror det kan vara bra med lite extra fett när man fryser om näsan inomhus.

Helgen har mest bara handlat om att sova, dricka rödvin, leka med hunden som beter sig som en valp och tror att alla vi möter när vi är ute är en ny lekkompis, äta världshistoriens fetaste potatisgratäng (men god var den) dricka baljor med grönt te och berömma den nya rullgardinen som Davids chef hjälpte oss att sätta upp i fredags. Ja, och skälla på akvariefisken då för att han är dum och jagar den andra (vi skulle ha köpt slöjdstjärtar som jag sa) och fått till svar att den kommer vara borta en dag när jag  kommer hem om jag inte slutar tjata. Och det vill man ju inte, så jag antar att jag får bita mig i tungan och bara försöka fostra den när jag är ensam hemma.

Och idag har vi haft Östersundsbesök vilket resulterade i promenad på gatan med den franska flaggan, räckmacka, tillfredsställelse av mitt Coca Cola-behov, ventilering av livet, te-drickande och ofrivilligt UFC-tittande med egen speaker i sängen och prat om en fjällvandring. Jag vill, jag vill, jag vill!

Nu - dags att ge sig ut i kylan med den lilla hunden.