"Det kan verka banalt men jag tror i alla fall att det är djupt. Vi ser aldrig bortom våra övertygelser och, vad värre är, vi har slutat att mötas, vi möter bara oss själva utan att känna igen oss i dessa ständiga speglar. Om vi insåg, om vi blev medvetna om, att vi bara ser oss själva i den andre, att vi är ensamma i öknen, skulle vi bli tokiga.
...och när folk går förbi portvakten ser de bara tomrummet för att de inte ser sig själva där. Själv bönfaller jag ödet att ge mig chansen att se bortom mig själv och att möta någon."
Ur: Igelkottens Elegans
Regn, böcker med texter som jag måste läsa om minst tio gånger för att riktigt förstå och hunden. Hunden som ligger hoprullad vid mina fötter. Vars ben ligger i ett enda virrvarr så att det är svårt att förstå vilka som sitter bak och vilka som sitter fram.
Och att vara på väg. Och att längta.
Jag tror att det kan kallas lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar