Idag sprang jag på en ljuslykta jag äger. Eller sprang på och sprang på. Den råkade ligga där i en av mina kartonger med mitt liv i ett uthus på en ö jag inte tycker om hos en pappa jag tycker väldigt mycket om. "Den är ju fin" tänkte jag och tog den, min sålda lampa och spikmattan under armen. Åt några "tademnärmastgrannendeärgrekiskaochjättesötaplommon", blev utstirrad av grannen som säkerligen undrade vad jag var för någon som blåste in med en ful bil och började rota i ett uthus och åkte hem.
Då kom ångesten. Bredvid mina solglasögon låg ljuslyktan och blängde på mig. Skramlade mot mina solglasögon. Jag funderade tankar som att den kanske borde ingå i priset med min sålda lampa, eller att det kanske bara vore bäst om jag bara slängde den åt helvete. Ut genom rutan, hej då med dig ljuslykta och ångest. Som när jag kom hem från Paris och pappa och jag hämtade hem grejor och jag fick svårt att andas och önskade att släpet skulle lossna och allt skulle ligga i ett kras i diket. "Oj, oj det var synd på de fina temuggarna"
Jag försöker intala mig att ångest aldrig kan ligga i en ljuslykta, inte i en stekgryta och inte i kläder som legat mot min hud. Ändå kväver det mig. Som om någon sätter sig på mitt bröst och trycker händerna hårt runt min hals. Och jag försöker intala mig igen. Det sitter inte där. Det sitter inte i vägar man kört hundra gånger, i ett hav som man gråtit vid, i en tidig höstdag, i en klänning man bar, i en vårfågel som kvittrar. Det sitter inte där. Det satt där en gång. Det hände i de miljöerna en gång. I den klänningen. Men nu är det minnen. Dåliga minnen, men än dock minnen. På samma sätt som mina lyckliga minnen är i det förgångna så är även de. De kommer aldrig tillbaka.
Känslan är känd.
Känd ja. Som känt. Som att jag har känt den. Svenskaspråket är inte mycket för att vara poetiskt det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar