The smallest things

The feeling is felt

 Idag sprang jag på en ljuslykta jag äger. Eller sprang på och sprang på. Den råkade ligga där i en av mina kartonger med mitt liv i ett uthus på en ö jag inte tycker om hos en pappa jag tycker väldigt mycket om. "Den är ju fin" tänkte jag och tog den, min sålda lampa och spikmattan under armen. Åt några "tademnärmastgrannendeärgrekiskaochjättesötaplommon", blev utstirrad av grannen som säkerligen undrade vad jag var för någon som blåste in med en ful bil och började rota i ett uthus och åkte hem.

 Då kom ångesten. Bredvid mina solglasögon låg ljuslyktan och blängde på mig. Skramlade mot mina solglasögon. Jag funderade tankar som att den kanske borde ingå i priset med min sålda lampa, eller att det kanske bara vore bäst om jag bara slängde den åt helvete. Ut genom rutan, hej då med dig ljuslykta och ångest. Som när jag kom hem från Paris och pappa och jag hämtade hem grejor och jag fick svårt att andas och önskade att släpet skulle lossna och allt skulle ligga i ett kras i diket. "Oj, oj det var synd på de fina temuggarna"

Jag försöker intala mig att ångest aldrig kan ligga i en ljuslykta, inte i en stekgryta och inte i kläder som legat mot min hud. Ändå kväver det mig. Som om någon sätter sig på mitt bröst och trycker händerna hårt runt min hals. Och jag försöker intala mig igen. Det sitter inte där. Det sitter inte i vägar man kört hundra gånger, i ett hav som man gråtit vid, i en tidig höstdag, i en klänning man bar, i en vårfågel som kvittrar. Det sitter inte där. Det satt där en gång. Det hände i de miljöerna en gång. I den klänningen. Men nu är det minnen. Dåliga minnen, men än dock minnen. På samma sätt som mina lyckliga minnen är i det förgångna så är även de. De kommer aldrig tillbaka.

Känslan är känd.

Känd ja. Som känt. Som att jag har känt den. Svenskaspråket är inte mycket för att vara poetiskt det inte.

Where can we live but days?

De vackraste tingen i livet kan man varken se eller ta på. De finns i ditt hjärta.

Saker som jag tycker om...

...att hämta ut bokpaket. Hitta saxen i lådan och öppna upp kartongen. Titta om bokomslaget är något att ha och åter igen inse att engelska är vackrare än svenska; "Igelkottens elegans" mot "The Elegance of the Hedgehog". Ja, välj själva. Vacker bok though.

...och att tjuvläsa lite. Öppna en sida här och en sida där. Läsa en mening eller två. Vara nyfiken på slutet och nästan läsa det, men komma på att det vore dumt.

...ha en slöeftermiddag med hunden och långkjolen och solen. Gå på asfalt och stanna och köpa största mjukglassen med karamellströssel och sedan äta den sittandes på en trottoarkant. Säga: Men ALBA, åhh! För att hon lyckades ta sig ett slick på den när jag och långkjolen och håret och plånboken och kopplet i handen och glassen i den andra skulle sätta oss.

...att knyta hunden i stuprännan utanför bokaffären och säga: "Sitt där, jag kommer strax" och pussa på huvudet. Sedan köpa finaste ljusblå brevpappret och fundera på brev till Paris och Tyskland. "Hej, jag ska skicka paket till Paris och Tyskland" Som om Paris vore sitt eget. Fast det är det ju.

...adressera till 17 Rue des Messageries, Paris. Paris är vackert att skriva. Ja, Stockholm också, och Fågelfors. Det har nästan samma schvung som Johanna Johansson. Eller som Johanna, Gabriella och Matilda. Himla bra ihop det också. Himla bra systrar också för den delen.

...att längta till Ernst och Harry och Dumbledore. Ostmackor med gurka och thaimat på en bänk. Läsa böcker på rosa picknickfiltar och fnissa över dålig godissmak.

...vatten. Att få göra en bomb innan sommaren tar slut. Mest längtar jag att få hålla andan och simma under ytan här:

Nästan hur mycket som helst.

En andra dag i augusti...