Det händer grejer. Tusen och alltid på en och samma gång. Och avsked och att strax behöva packa ner en tid i en liten, liten lägenhet som har varit det bästa hemmet jag någonsin bott i. Och det är sorgligt. Så där att tanken gnager. Kanske är vi inte färdiga här? Eller så behövde vi bara en spark för att kasta oss ut lite till?
Och man funderar på promenadvägar man inte längre kommer att promenera på och att man inte varje dag ska springa in på Hemköp längre och att de där vinterkvällarna när man frös sönder och var så trött, så trött efter stallet och man öppnade dörren och fick kramar och mat och någon som bäddade ner en i sängen, för länge sedan är över.
Men samtidigt, förändringar gör ont. Förbaskat ont. Men jag har inte gått igenom en enda utan att ha vuxit en centimeter, blivit rakare i ryggen och insett att det här var det bästa som kunde ha hänt mig.
Och allt detta för att vi i november upptäckte att i min mage fanns något som då var lika stort som ett vallmofrö. Som gjorde att vi en hel kväll skrattade av chocken. Och grät och funderade. För nej, inte nu?
Vallmofröet fick fortsätta växa och nu ligger det en sparkande liten människa i min mage. Med fingrar och ögon och armar och ben. Som blir stilla när hans pappa lägger sin hand på min mage och som sparkar så hela magen guppar när han hör musik.
En liten del av oss.
