...och så fanns det stunder när han ringde, och jag satte mig i den vita trappan och jag hade alltid raggsockor och det var alltid snö, snö, snö. Och så berättade han, viktigheter och oviktigheter och jag brukade luta huvudet mot trappräcket.

Och blunda.

Och lyssna. 

För hans röst var det finaste jag någonsin hört.