P.S: I hope you don't have a copyright on your phrase " I sold my house, I got some money and I went to Paris", because I'm thinking about giving my first book this wonderful title! D.S

Ibland glömmer jag nog bort vilka fantastiska människor som finns med i mitt liv, men både igår och idag har varit dagar då jag blivit påmind. Lite ledsen har jag blivit också, fast mest en sådan där ledsamhet som man kan känna i magen bara för att det är så fint. För att det är så förbannat härligt att springa på människor som lika gärna skulle kunna vara jag.

I går fick jag ett ljusblått kuvert från Paris. I det fanns det tillsammans med torkade rosa pionblad ett vykort med Monets bro och inuti kortet vad det skrivet en lång, vacker text från den bästa och enda amerikanska jag någonsin känt.

Och idag på posten kom två paket. Ett från Göteborg och ett från Tyskland. I båda låg det böcker och i båda låg det ord som förklarade att boken hade fått dem att tänka på mig. Så jag grät lite. Över rosa hjärtan och fina rader som fick mig att le: "...it only means that you have one more year of your wonderful life that you can look back at. I just hope you didn't get to serious, because I really liked you in your non-grown-up kind of way! " 


Jag tror böcker och ord, kanske rosa pioner också, kan vara det finaste man kan få.

"Even though that day can never be recreated and is already in the past. I still think of it often and fondly"

Jag borde kanske sluta tjata om Paris. Men, nähä, jag har ingen lust. Så länge min utsikt är ett Domustak så fortsätter jag att drömma mig bort. Det får man. Och det bästa är, när jag tänker efter, att alla mina drömmar brukar bli verklighet. Himla bra det tänker jag.

Att längta

Att tappa inspirationen

Jag har tappat allt som heter inspiration. Jag brukar bära runt på tusen ord i mitt huvud men inte ens de finns kvar. Samtidigt har livet lärt mig att saker måste försvinna ibland för att kunna komma tillbaka. Så kanske väntar jag mest bara. För hur var det du sa? "If you don't get lost there's a chance you may never be found"

Ja, så är det ju.

Things happen when it's time for them to happen...

... and not one minute before.

Sommarmorgon

Sådana där sommarmorgnar. När man suttit inne i en mörk källare och druckit saker som gjort en fnissig och lite yr. När man fått öva franskan med en fransman och alltid hittat en hand när man blivit rädd. När man kommer ut och upptäcker att natten blivit morgon och att solen nästan är uppe, och kanske är man hungrigast och tröttast i världen. Så på vägen hem få man flottiga pommes och även fast man har lite skoskav och nästan kissar på sig så gör det ingenting. För man får tusen pussar i pannan och blir bortpratad för att man ska tänka på något annat och vips så är man hemma, och man tänker att det är bra att inte ha något lokalsinne ibland för då skulle man inte bli så glatt överraskad.

Och sen får man somna, på en arm i en säng med fyra ben. I en lägenhet som ser grå ut av morgonljuset. I en stad som inte längre känns så stor.

Jag ska alltid tänka på den morgonen som en finmorgon.

"Verily all things move within your being in constant half embrace, the desired and the dreaded, the repugnant and the cherished, the pursued and that which you would escape. These things move within you as lights and shadows in pairs that cling. And when the shadow fades and is no more, the light that lingers becomes a shadow to another light.

And thus your freedom when it loses its fetters becomes itself the fetter of a greater freedom."

Kahlil Gibran