Versailles

Sen dog min kamera. 

Satan i gatan vad jag saknar Alba Johansson.

Idag har jag...

Gått till skolan och surat över att man luktar avgaser och cigarettrök så fort man sticker ut näsan. Det är kanske det jag hatar med Paris. Blä.

Suttit i en ring på golvet i skolan och berättat att Sacre Coeur är min favoritplats i Paris. Det var en lögn. Jag är så trött på det stället att jag nästan går av.

Insett att min favoritplats i Paris är en tyst liten gata vid min lägenhet. Utan folk.

Ätit baguette, norsk den här gången eftersom det var lax i den, och bitit i en platsbit. Men jag är svensk och höll tyst.

Pluggat franska i Jardin du Luxembourg och nästan somnat i solen.

Konstaterat att det är bra att jag bor i en egen lägenhet för folk som tar emot inneboende är konstiga och ger en lite mat.

Pratat svenska med en tysk.

Kommit på att det var över en vecka sen jag behövde använda min jacka. Det var skryt. Jag är medveten om det.

Ätit fyra Twixglassar men hade kunnat äta fem.

Gått på bio och skrattat i kanske en kvart för biosalonger i Paris är nästan jättekonstiga. Idag kändes det som jag var sju år igen och inte nådde upp.

Konstaterat att en Magnum kostar 35 kr om man vill äta en på en biograf på Champs Elysée.

Nästan gråtit lite till "The Kings Speech" eller till "Le discours d´un roi" som den heter där jag bor.

Insett att Metron var stängd på hela Champs Elysée...

... och fått promenera ända till Place de la Concorde...

...då jag fick lyssna på historier om Jönköping, husvagnar och orientering. Nästan mina favoritämnen. Hurra.

Glömt bort att jag helt plötsligt blev ensam med en svensk och pratade engelska utan att tänka lite för länge, och då känner man sig lite fånig.

haft djupa tankar om att det kanske skulle hända något fantastiskt eller kanske något dåligt om jag väljer en annan dörr än den jag hamnar framför när jag står och väntar på tunnelbanan...

...eller att det kanske är meningen att jag ska välja den dörren eftersom den stannar precis framför mig.

Insett att min tyska vän är som jag när vi satt i Metron och kollade på en konstig liten hund med för stora öron och hon började diskutera öron och huruvida det är så att elefanter hör bättre eftersom de har så stora öron och jag svarade att det låter logiskt men att det är bättre att hon bara glömmer den tanken.

Kommit på att man blir stoppad minst två gånger om dagen med frågan om man har eld. Nej, ser det ut som jag röker? Skulle inte tro det va.

Blivit glad i magen. Det är det bästa stället att bli glad i.

I torsdags anlände besökare från Sverige i form av Johanna och Jacob. Så de senaste dagarna har mest handlat om att strosa och titta på allt man ska se i Paris. Himla trevligt med besök men jag är galet trött på turistgrejen. Det får man tycka. Jag har till och med förätit mig på macarons. Mest mitt eget fel då Mahlin och jag köpte godaste macaronsen på en marknad i Montmatre förra lördagen. Tror jag tryckte i mig tio stycken på en timma.

Igår åkte vi ut till de Latinska kvarteren och efter att ha strosat där och handlat vin i vinaffären, ost i ostaffären, baguette i boulangeriet och macarons i macaronaffären så begav vi oss till Jardin du Luxembourg. Himlans fint var det där:

och nästan var det så att Magnoliorna redan hade blommat över...

Jag såg en fin ängelgubbe, men man fick ABSOLUT inte gå på gräset för då kom det en konstapel och motade bort en, så jag fick fota den från sidan. Men det gick ju det också.

I dammen framför det lilla huset stod det barn som hade små segelbåtar som de puttade på med en pinne. Sånt man dör lite av när man ser för det känns nästan som att man levde i en annan tid.

Vi gick och satte oss i gräset där man fick sitta och tog kort på vår franska picknick. Fast den syns inte så bra. Det som syntes sen var att jag nästan blev lite berusad efter ett glas rödvin. Men jag tänker att lördagseftermiddagar i Paris nog ska vara lite så.

Efter att jag fått vila huvudet lite i gräset, tittat på en söt pojke med mycket hår och fina solglasögon som satt och tecknade i gräset framför oss och funderat på att om jag hade varit 15 år så hade jag nog velat vara kär i honom, försökt prata med en söt liten fransk bebis som precis lärt sig gå så bestämde vi oss för att röra oss mot Montmatre. På vägen mot Metron sprang vi på en rolig liten grön bil som stod parkerad så lägligt framför ett grönt hotell att jag var tvungen att ta ett kort.

Sen kom vi till ett staket som har en annan fin grön nyans. Nästan den finaste gröna nyansen något kan ha.

Och efter att ha åkt lite metro. Skrattat mot en annan söt bebis, vilat ögonen lite för länge så att vi åkte två stationer för mycket och fick en lite längre promenad så fick jag se Sacre Coeur från en vinkel jag inte sett förut. Alltid något tänkte jag och tog ett kort.

Sen gick vi in på ett väldigt franskt café och Johanna blev inspirerad och drömde sig bort i en historia om caféägaren och hans fru och att de bara hade råd med lila målarfärg. Jag tyckte mest att det kändes som när jag var hemma hos min mormor och morfar när jag var liten. Mormor hade nog gillat det där cafét. Vi drack cola och Jacob är ju vuxen och drack kaffe, skrattade mot en till liten bebis och hans pappa sa: il est un charmeur! och det var sött för han var så himla stolt över sin bebis, som för övrigt hade en väldigt söt duffel på sig. Fransmännen kan det där med att klä sina barn. Det har jag förstått.

Efter cola och kaffe och sånt där gick vi några trappor upp till Sacre Coeur igen, fnissade lite åt väsk -och Eiffeltornsförsäljarna som försvinner på en sekund när poliserna kommer, tittade på utsikten och lyssnade på någon som spelade gitarr. Sen kom det stora REGNET.

Vi fick fly in i en turistaffär nedanför Sacre Coeur där man kunde köpa Eiffeltorn i alla möjliga former, om man skulle känna för det. Jag sprang dock på en fantastiskt fotobok som jag stod och bläddrade i kanske lite för länge. Den ska införskaffas innan jag åker hem tänker jag.

Sen tvekade vi lite men tog mod till oss och sprang ut i regnet igen, nedför tusen trappor och in på ett café. Jag hade kanske lockigaste håret vid det laget och beställde den allra störstaste Banana Split jag sett. Ojade mig lite över att det var mycket grädde på den fast egentligen tyckte jag nog inte det. Grädde är gott.

Efter regnet blev det finaste kvällen. Ni vet sommarkväll och lukta gott av regn. Vi hamnade nedanför Sacre Coeur igen och av någon anledning som jag inte vet än så bestämde vi oss för att ta alla tusen trappor upp igen.

Och så fick jag se Paris by night från Sacre Coeur. Och det var fint, annat kan man ju inte säga.

Sen strosade vi hem och så var den lördagen i Paris nästan slut.

Nyss, eller egentligen var det kanske en timma sen, när jag struttade hem lite rödvinsfnissig så kändes det som en sommarkväll. Det var nästan sommarkväll och jag råkade springa in på en gata jag inte gått på och där var det alldeles tyst. Förutom att det rann massor med vatten längst med trottoaren. Nästan alltid är det de små sakerna som är de finaste.

Som att springa in på tysta gator i ett Paris som aldrig är tyst.

Jag längtar efter Alba, och Eda också. Mest bara dom. Längtar efter att få stoppa näsan i deras päls och lukta på dem. Åh. De där två alltså.

I Paris har det mest bara hänt att jag är himlans dålig på franska. Jag kan tusan inte. Fattar ingenting känns det som. Förra veckan lekte vi roliga lekar och lärde oss säga små saker som: Bonjour och hur mår du och jag heter och jag bor. Nu är allt superinvecklat. Imorgon ska vi ha en annan lärare. Teaterläraren. Va, har ni hört. Jättekul. Teater är verkligen min grej. Jag som gillar det här med att stå i centrum. Idag fick jag börja dagen med att kindpussas med Bruno. I Paris pussar man två gånger, i Marseille fyra. Nu vet man det.

Sen så luktar det unket i min lägenhet och det tycker jag är obra. Så idag har jag införskaffat en massa olika mekadement för att råda bot på det. Bland annat köpte jag ett tjusigt doftljus i en inredningsaffär. Tillsammans med min orangerandiga soffa och ljusblåa klädskåp ser det mest dock ut som något som införskaffats på Konsum. Men jag tror det luktar bra. Expediten sa i alla fall att jag gjorde ett bra val.

Ja, och 20 grader och sol idag då. För det måste man ju informera alla hemma om och vara lite spänning.

Nu ska jag springa iväg och möta min tyska vän och plugga lite franska. Kan ju jag behöva som inte har "något flyt i min franska"

Beautiful people do not just happen

Tråkdag i Paris

Man kan visst ha tråkigt i Paris. Idag är en tråkdag. Antar att det mer beror på mig än på Paris. Idag fick vi en ny lärare också, Bruno. Christina och jag konstaterade att han ser likadan ut som polisen i Rosa Pantern och så fnissade vi. Bruno var förkyld idag. Inte så himla enkelt då va att förstå franskan när man är van vid att lyssna på en vacker fransyskas röst. Men det gick fint. Hade lite panik en stund för att franskan helt plötsligt blivit galet svår, men sen kom jag på att jag sitter i en sal och lyssnar på en förkyld fransman och förstår precis vad han säger. Det hade jag inte gjort för två veckor sedan så något har uppenbarligen hänt.

Ja, och sen gick jag, Niklas och Leland och åt sushi och jag bet i en dumpling som innehöll kyckling och det var lite äckligt. Eller ganska mycket äckligt. Och ja, jag är medveten om att det låter skitfånigt att säga att det var äckligt men jag har inte ätit kyckling på snart tio år och då är det lite konstigt att helt plötsligt tugga på det.

Sen har jag letat efter ett block med ränder men i Frankrike gillar man visst att skriva på rutor. Så då surade jag lite och tänkte fula tankar som: hur jävla svårt ska det vara att göra ett block med ränder. Ja, och sen blev jag nästan påkörd av en vespa igen. Jag hatar vespor nu. Jag tror dom siktar på mig. Kanske att jag hatar vespor lika mycket som jag hatar cyklister när jag kör bil. Kan vara så. När jag kommer hem igen ska jag vara superfransk i trafiken. Vifta med handen gör jag redan, så egentligen behöver jag bara lägga till att dra ner rutan och skrika: De regarder!! Och tuta. Jag måste tuta mer på folk.

Ibland...

...när man vaknar i en säng som inte är ens egen i en stor, stor stad och känner sig mer hemma än vad man gjort på flera år. Kanske någonsin. När livet är där det ska vara. När jag för första gången bara är mitt i det. När livet bara handlar om mig. När det som varit inte spelar någon som helst roll längre och att det som kommer inte är något jag just nu funderar så mycket över. Jag är bara nu. Inser att varje aspekt i mitt liv är precis där jag vill ha det.
Så jag njuter.

Lever.

Och är mitt i något som kanske är det finaste jag någonsin sprungit på.

När Mallan kom till Paris och hälsade på...

Foto av Mästerfotograf Karlsson